* * * * *
Följande afton, sedan vår patronessa med egna ögon förvissat sig om att hennes man talat sanning, togs Gottlieb i ett förhör, hvilket så när gjort slut på allt det tålamod, som den unge mannen egde.
Följden deraf blef att han sjelf beslöt sig för den omnämda vandringen.
Han oroade ej Nanny genom att förtälja orsaken till sitt hastiga uppbrott. Deras sista samvaro egnades i stället åt ljufva förespeglingar om återkomsten och att uppräkna och uträkna allt hvad Nanny under tiden skulle hafva förvärfvat sig i vetande äfvensom i skicklighet på gitarren, hvilken Gottlieb inryckt i fredskontraktet med sin tant och hvars eganderätt han åter transporterat på Nanny.
De unga åtskiljdes således under goda förhoppningar, och den afskedskyss, som Gottlieb utbad sig och erhöll, bidrog ej att bringa Nanny i glömska.
Dagen efter den unge mannens afresa ankrade Jon Jonsons skuta i den vik af Venern, dit vår lilla historia är förlagd.
SEDNARE AFDELNINGEN.
O, när randas den gyllne dag,
Då, för sorger och mödor fri,
Mig besöker en trofast vän?
Stagnelius.
I gudars namn, hör upp mitt tålamod att pröfva!
Hvad förbehållsamhet, som min förtviflan gör?
……
O, himmel, hör jag rätt — månn' örat mig bedrager?