Adlerbeth.
12.
Sorgen.
Nära tvenne månader hade förflutit efter den märkliga dag, på hvilken Nanny bortgifvit den första kyssen och Magda erhållit den kärkomna underrättelsen om Jon Jonssons ankomst.
Också stod glädjen högt i taket, då alla Ragnars skatter väl blifvit lefvererade i hennes vård: hon ansåg att allt dermed var bestäldt.
Men hur bedrog hon sig ej, den stackars Magda!
Det fans en person, den Magda med sin köld ständigt förolämpat, och som, då han led det nederlag vi bevittnat, i afskedstunden gaf henne en blick, hvilken på henne gjorde samma verkan som om hon trampat på en orm — det var också på ett slags orm i menniskohamn hon hade trampat.
Hon skulle snart få känna det fördröjda stynget.
Ännu aldrig hade man hört omtalas något beslag i gamle Lönners hus: de varor, hvarmed han fordom handlade, togos helt enkelt hos köpmännen i Göteborg. Men på sednare tiden var förhållandet annorlunda: den driftige Ragnar fann bättre uträkning vid att sjelf hemföra bidragen till den lilla handeln, och dermed hade han fortfarit år från år.
Men — säger ordspråket — krukan går så länge till vattnet, att hon en gång måste gå sönder… Och det gjorde hon verkligen. Likväl hade tullbevakningen minsta delen i denna olycka … ja, förmodligen skulle ingen medlem af detta slags polis någonsin hafva drömt om ett besök i den lilla strand-dalen, derest icke en bestämd påpekning, att icke säga hotelse om angifning, föranledt ett sådant.