Tyvärr visade sig nu att tullkammarens helgdgifvande stämpel saknades på både garn-bundtarna, duk-packan och allt det öfriga, af hvilken anledning de arma sågo sig icke blott beröfvade sina varor, utan äfven hotade med böter, som öfverstego deras krafter.
Vid allt detta var dock förfärligast att den lilla familjens unge, starke beskyddare — han, som snart skulle hafva redt allt — i samma dagar afseglat till Brasilien.
Magda och Nanny greto, endast då de voro ensamma eller i sällskap med hvarandra: för gubben dolde de sina suckar, ty hans lif skulle ej förtyngas. Ack, det var tungt nog ändå! Det lilla välstånd, som man påräknat, var ju nu för lång tid förloradt.
Gamle Lönner såg sina döttrars hemliga smärta och sade för sig sjelf: "Stackars barn, I anen ej det värsta!" Men han, som tänkte på att den obetydliga handeln gick i hans namn, han anade det.
"Vi ha haft så mycken lycka, lugn och trefnad alltsedan Ragnars giftermål, att vi väl få finna oss, mina barn, om det någon dag bär emot — menniskan är icke skapad för en ständig medgång."
Så uppmuntrade han dem. Men de smålogo sorgset och fördubblade sina arbetskrafter: det var så mycket man nu måste ersätta, så mycket man borde företaga, för att lindra bekymren.
Bland alla var likväl Calle den outtröttligaste.
Han, som med så stor tjenstaktighet låtit grannarne förfoga öfver sig, han, som gått hand ur hand, hade numera knappt tid att sticka foten utom dalens område. Han var allting och gjorde allting, så att man icke mer behöfde gifva penningar eller föda för något slags dagsverke vid det lilla gårdsbruket, och detta i trots deraf att han en tid bortåt känt sig ganska kraslig till helsan, den han föga vårdade sig om, utan gick våt eller torr, hur det föll sig. Men allt ondt glömdes vid ett vänligt ögonkast, en förtrolig nick af Magda.
Och sade hon nu: "Du arbetar ihjäl dig, min Calle!" då föll Calle i ett högt skratt, och blef sedan så stark att han trodde sig vara en jätte.
När han så stökat undan det nödigaste hemmavid, hittade han slutligen på att lemna dalen, men ej mera för att blifva barnpiga, utan för att låta leja sig till utarbete; och då han vid hemkomsten lade dags-penningen på Magdas väfstol, kunde man ibland se huru någonting "klart" skimrade på den smutsiga sedellappen. Det var en glädjetår.