Magda bakade pannkakor och Nanny rån, och om någonsin ett småleende stal sig öfver de unga svägerskornas läppar, så var det då båda träffades af samma tanke: hoppet att den lilla välfägnaden skulle smaka far.
Ändtligen var stunden inne för inskeppningen. Till och med lill-Kerstin och Karo skulle vara med, för att få en skymt af husbonden. Barnen stampade af glädje — de tänkte blott på rodden öfver de gungande vågorna.
Magda hade plockat ned allt, men hennes hjerta var så tungt, att det hotade brista: hon kom ju utan hopp.
Nanny, som hela morgonstunden gjort våld på sina känslor, syntes nu, när de skulle stiga i båten nära att svimma. Hon tänkte sig sin gamle älskade far lidande och förfallen och ändå med ett jobs-leende på läpparna färdig att trösta dera, hvilka kommo endast för att efter ett par timmar åter öfvergifva honom … öfvergifva honom åt ensamheten, hopplösheten, tystnaden.
Det arma veka barnet led redan på förhand det nya afskedets marter.
"Det är aldrig värdt att du följer med, mitt barn!" sade Magda i moderlig och resolverad ton… "Gå in tillbaka du!"
"Ja, jag tror nästan att jag blir tvungen till det" … (hennes häftiga darrning förrådde hennes svaghet)… "Helsa honom … låt honom veta" … (nu ändtligen frambröts de qväfda snyftningarna) … "att det ej är af kallsinnighet som…"
"Tyst, tyst, din stackare — jag vet nog hvad jag har att säga… Gud vare med dig… Se så … der har du nyckeln … lås väl igen stugan om dig… Tag årorna, Calle!"
13.
En förvisning och ett återseende.