Just som Magdas båt passerade Almviks-stranden, syntes på denna strand tvenne personer promenera fram och åter.
Den ena var patronessan, och den andra Gottlieb, nyss på stund hemkommen från sin långa trefliga vandring i norska fjällen.
Då båten sköt om udden, der de samtalande stodo, utbrast Gottlieb, vid det han ifrigt och vänligt helsade på den lilla familjen:
"Kors, hvart skola de alla ta vägen — de sågo så bedröfvade ut!"
"Bedröfvade", upprepade patronessan — "du kan tacka Gud att du slapp dela det patraskets bedröfvelse!"
"Men ifall de ha någon sorg, vet jag sannerligen icke hvad som skulle hindra mig att dela den!"
Moster Ulrique-Eugenie skakade missnöjd på hufvudet.
"Du har just att berömma dig af din stadighet i godt förstånd! Jag visar dig hela vådan af att råka i förhållande till sådant folk, jag skickar dig bort, jag…"
"Ursäkta", afbröt Gottlieb, nu en smula retad, "jag skickades icke bort: jag företog en vandring, som jag sjelf beslutat, och återkommer sådan jag for, med hjertat alltid färdigt att dela andras bekymmer."
"Så gå då och dela din tiggarfamiljs bekymmer — du är väl stadd vid kassa förmodar jag, eftersom du talar så liberalt?"