Likaledes ritar man kors på uthusdörrarna för att skydda djuren och ännu i dag händer det, att då en ko kalvat, man även här griper till stålet som skyddsmedel – förmodligen mot sjukdom, ty det kan väl knappast antagas att även i detta fall mor och barn anses som hedningar.
I Torups skog ligger en källa, vars vatten ansågs undergörande. På midsommardagen brukade folket vallfärda dit för att offra till källan, vilket skulle medföra lycka. Sedan en dansbana blivit anlagd i närheten, har tron på källans lyckobringande kraft försvunnit, och man förstår också att ett sådant grannskap bör kunna skrämma bort vilka undergörande andar som helst. Till S:t Olofskyrkan brukade man bege sig på Olofsdagen för att kyssa S:t Olofsbilden, en handling som troddes vara synnerligen välsignelsebringande, ity att den skänkte bot mot sjukdomar, dålig hårväxt och andra brister.
Uppe i övre Sverige ge de stora skogarna med sina väldiga granar och furor rik näring åt fantasien, och där var det tron på jättar och troll, som företrädesvis spelade in. Nere på slätten hör man mera sällan talas om troll, annat än i samband med de talrika ättehögarna. Dessa sågos ofta, särskilt på julnatten stå på guldfötter och därinne dansade trollen och firade nattliga orgier. Nicolovius förtäljer många sägner härom i »Folklivet i Skytts härad»,[6] vilka äro särdeles roande. Annars blir det, som naturligt är, fält och ängar, bäckar och vattensamlingar, kring vilka folkfantasien rör sig.
På ängarna dansa älvorna i månskenet, bäckahästen ställer till oräkneliga spratt och kalvar fara omkring på fem ben, talande människospråk. Kyrkogrimmen gör kyrkogården osäker för den nattlige vandraren och varulven är lika skrämmande på natten som han synes ofarlig på dagen, då han är en vanlig människa rätt och slätt. Och bakom allt detta sitter Albäckafrun och hennes syster Gya, den ena i närheten av Trälleborg, den andra mitt ute på Skanörs ödsliga ljung och spinna sina ränker, ständigt i färd med att lägga ut onda rådslag mot de stackars människobarnen.
Det överlämnas åt den sakkunnige folkloristen att utleta sambandet mellan gamla tiders skräck för dylika kvinnliga väsen och det obehag mången ännu i dag erfar, då under morgonpromenaden en käring är den första person man råkar möta.
Likafullt som tron på dessa kvinnliga olycksfåglar ännu fortlever, så gör tron på verkliga olycksfåglar sig ännu gällande nere på skånska slätten. För ett par sedan voro två unga flickor ute på promenad och funno då ett hölass ligga kullstjälpt mitt på vägen. Hjulet hade gått av vagnen och drängarna stodo helt betänksamma och överlade på sitt sävliga sätt, om vad som nu vore att göra. Då flickorna frågade vad som stod på, erhöllo de till svar: »De ä’ nock nattravnerne (korparna), som har vatt ude igen å ställt te olyckje.»
Ja, och så hände sig en gång, att då en ung dam, som var mer än vanligt skrockfull, i ett sällskap redogjorde för sina rön i den vägen, hon även åhördes av en gammal pastorsadjunkt, ett stort kvickhuvud för övrigt. En stund lyssnade han stillatigande, men slutligen förlorade han tålamodet och utbröt förargad: »Fröken borde verkligen skriva en bok om allt det där. Och sätta som titel:
»Skrockbok, utgiven av en höna».
Fotnoter.
[1] körslor.