Spelmannen själv satt uppflugen på en trave, till bekväm sittplats ordnade strömmingstrummor och markerade takten med foten under det att han då och då lutade vänstra örat mot klaverets överkant liksom för att riktigt kunna få njuta av de löpningar och finesser, som hans flinka fingrar framlockade ur det pösande speleverket. Och en av den i hamnen liggande, åluppköpande kutterns besättning höll till bredvid med sin stora grammofon, klar att låta sitt instrument taga vid, då den ordinarie spelmannen tröttnade eller själv ville taga sig en svängom med någon av de rödkindade, finklädda töserna. Från flottan permitterade gastar med sina fladdrande blåkragar svängde sig mjukt och ledigt mellan unga tullvaktmästare och lotsar iförda sina bästa uniformer, spänstiga kofferdister med vida byxben och svajiga halsduksrosetter kryssade, med flickorna hårt tryckta i famnen, fram mellan helgdagsklädda bondsöner och fiskarpojkar, och ned efter den brant sluttande landsvägen, som från den närgränsande skogen och de bortanför liggande samhällena ledde ned till Långängen, kom cykel efter cykel susande med ägaren något framåtlutad i sadeln och en tös med av farten fladdrande kjolar framför sig vid styrstången. Ty Rinkeby-Nisse var socknens skickligaste spelman, Långängen den bästa dansbanan på hela ön och det var förresten gammal tradition, att traktens ungdomar skulle samlas i Norrhamrabyn för att där tillbringa midsommarafton.
Även jag hade gått ned till viken på kvällskanten för att åse dansen och prata litet med gubbarna och satt nu på en gammal ålsump, som, gråvit av torka, låg i det frodiga gräset vid Klas-Abrahams sjöbod, vilkens röda gavel starkt belystes av västersolen. En lång stund hade jag setat där ensam och sett på den brokiga skaran samt lyssnat till sorlet och glammet, då jag plötsligt fick höra steg bredvid mig och såg gamle Matts Häger komma framklivande.
»Gu kväll», hälsade gubben och tog åt mösskärmen. »Jaså, han sitter här och gonar sej i solskotte. Men kliar dä inte i bena på honom nu, när som Nisse spelar Norrhamravalsen, va? Ska han inte opp å ta sej en sväng?»
»Åhnej, Häger, jag är allt ur leken numera. Men det var nog en tid, när jag också —»
»Tror fanken dä», svarade gamlingen och slog sig ned bredvid mig på sumpen, »för gott påbrå tycks ho ha», fortsatte han i det han pekade på min äldsta flicka, som just dansade förbi förd av sin mångårige vän och lekkamrat, unge Henning. »Ho kan konsten, den där tösa. Dä ä säkert dä.»
Gubben tystnade och försjönk liksom i begrundan under det att hans livliga bruna ögon följde de förbivirvlande paren.
Så vände han sig plötsligt åter till mig. »Dä ä dans dä här, va?»
»Ja visst.»
»Ja, dä ä va jag kallar för riktig dans. Sånt som dä ska vara. För tvi håken för dom där nymodiga danserna, som dom håller på mä nu för tiden. En kan ju bli sjuk, när en sir hur dom hoverar å åbäkar sej, vetja. Tvi för hundan.»
»Ja, det är aldrig för vackert.»