Orrt-orrt! Nu svänger hon och kommer snett åt mig.
Pisst! Pisst-psisst! Då fladdrar plötsligt en annan kulla upp ur kärrmarken strax framför och höjer sig upp mot henne och i jagande flykt tätt efter varandra draga de båda under korta visslingar bort över ungskogsbältets toppar.
Ännu ett par kullor får jag höra, men de draga förbi utom håll och då det skymmer än mer, ljuset försvinner från västerhimlen och vårnatten står redo att draga sitt lätta flor över nejden, reser jag mig från min bekväma vilstol, det fjädrande vindfället, och tar an skogsstigen hemåt.
Dunster och vita töcken, älvalekarna, stiga upp ur sänkornas och småkärrens vattensamlingar. Det mörknar allt mer över vägen och konturerna smälta samman och försvinna.
Men i stortallen därborta sitter nattskärran, trollpackan, ännu kvar och spinner sin ändlöst långa visa — eurrrrr-rrrrr-oerrrr — — —.
GAMMALVALSEN PÅ MADAGASKAR
Det gick som en elektrisk stöt genom den kring majstången församlade skaran, då Rinkeby-Nisse i ett nu drog till med en sjungande låt, en äkta skärgårdsfödd gammalvals på sitt nya, med klockor försedda handklavér. Par efter par av ungdomen skilde sig hastigt från den brokiga mängden och dansade ut på Långängens hårda, jämna gräsplan vid Östervikens låga strand under det att de helgdagsklädda gubbarna, med nyskrapade kinder och litet tvållödder kvarsittande här och var i hakskäggskanten eller bakom öronen och mororna i sina stadiga, mestadels hemvävda klänningar och hårdstärkta förkläden drogo sig undan för att bereda bättre plats, och gruppvis slogo sig ned vid hagtornsbuskarna litet längre upp varifrån de småpratande och nickande i takt efter musiken betraktade de unga, som med liv och lust trådde dansen i den doftande, varma junikvällen.