Så är det stilla och tyst på nytt. Nästan ljudlöst. — — —
Errrrr-oerrrr-rrrrrr — ljuder det plötsligt från stortallen på sluttningen på andra sidan alsnåret och sänkan.
Det är nattblackan, som sitter flat på en gren och spinner. Nu har hon vaknat efter dagssömnen, nu är hennes tid inne och nu skall hon ut på jakt efter nattfjärilar och andra flygfän, som svänga omkring mellan träden, ovan kärrmarkernas buskar och snår i den doftande, ljumma majkvällen.
Se! Där kommer hon!
I ljudlös flykt glider en mörk fågelkropp på spetsiga vingar fram mellan trädtopparna, gör en hastig skarp sväng och slår till på mossan strax nedanför berget, där jag sitter. Till en början kan jag tämligen väl urskilja henne mellan småtuvorna av lingonris, men sedan jag ett ögonblick flyttat blicken därifrån för att speja efter en på avstånd förbiflygande kulla, kan jag ej mer återfinna henne. Så väl har hennes skyddande förklädnad smält samman med markens färger.
Då fladdrar plötsligt en vit fjäril upp från en liten risig tuva nedanför berget.
En svart skugga glider ljudlöst upp från marken — — fjärilen försvinner — men nattskärran gör belåtet ett par klatschande slag med sina långa vingar, skruvar sig i ett par korta cirklar upp ett stycke i luften och slår till på en av den närbelägna stortallens utspringande undre grenar. Och där sitter hon nu, trollkärringen, och spinner och spinner. Errrr-rrrrrr-oerrrrr. —
Orrt orrt! ljuder det åter på avstånd.
Den kullan kommer också åt mitt håll.
Pisp! Där ser jag henne dragande fram mellan trädtopparna över sänkan.