Fick du nå’t? Fick du nå’t?
Joo pytt! Joo pytt! — — —
Det hörs ett sakta prassel nerifrån alsnåret rätt framför mig, där kärrsträckningen går fram. Vem kan det vara, som är ute och tassar i skymningen? En grävling kanske, äggtjuven, som funderar på att göra en påhälsning hos den gamla tjäderhönan, som ligger och ruvar i snåret på andra sidan sumpmarken. Då går den kullen om intet. Eller kanske var det blott en lättfotad hare, som skumpade i väg genom tätningen på väg ned till nyodlingens frestande gröna brodd. Eller måhända en kulla, som tog sig en kortare promenad bland det halvmultnade lövet före kvällsflykten. De tyckas komma sent i kväll.
Nu skymmer det än mera och skuggorna börja växa sig stora och starka i gömslen och snår. Fågelsången avtager och tystnar efter hand. Blott taltrasten sjunger ännu från sin grantopp borta på höjden. Men så slutar han också och går till vila hos sin maka i någon undangömd vrå av tätningen.
Orrt! Orrt! ljuder det plötsligt på avstånd. Jag rycker ofrivilligt till och vänder mig åt det håll, varifrån varningen hördes.
Där skymtar hon fram, morkullan, mellan unggranarnas toppar och kommer snett förbi mig i fladdrande, lidande flykt skarpt avtecknad mot den röda västerhimlen. Pisp! Där svänger hon en smula och kommer närmare. Orrt-orrt-orrorort! Pisp! Nu är hon strax inom håll. — —
Ett frasande i luften! Ett vin!
Som ljungelden själv slår en jagande duvhök efter kullan! — Den rovriddaren! — — — —
Men hon räddar sig i sista minuten genom en blixtsnabb störtdykning ned i kärrets skyddande alsnår och då höken med några korta, tvära vingslag stadgar sin flykt efter den korta, tvära pendelsvängen och ett ögonblick står klart utmejslad mot luften flyger geväret till ögat och pang! — där störtar han ned i ett moln av yrande dun och fjädrar.