Här slingar sig den smala, barrströdda kreatursstigen fram över nakna, blankslitna trädrötter, över hala, fuktiga stenar och mellan toppiga, av lingon- och blåbärsris krönta tuvor och till höger om mig står den täta ungskogen som en hart när ogenomtränglig mur, under det att storskogssträckningen till höger reser sig luftigare med gläntor och öppningar mellan de väldiga stammarna, där sista skogshygget gått fram.
Nu skilja de båda skogskanterna sig något, det vidgar sig till en öppning mellan träden och då jag hoppat över rännilen, som leder kärrsänkans överflöd av vatten ned för sluttningen mot havsstranden, har jag framför mig en högre, av vitgrå mossa klädd bergklack med ett mindre vindfälle tvärs över sin flata topp.
Här är platsen, här är stället mitt i hjärtat av skogen, där man ostörd och osedd kan få njuta av markernas fägring, av fågellivet och fågelsången en skymmande majkväll.
Strax därefter sitter jag uppe på det av tyngden sviktande vindfället med geväret över knäna och lyss till alla de för jägaren och naturälskaren välbekanta ljud, som komma från kärrmarker, från höjdsträckningar och snårskog i vårtider, då naturen får nytt liv efter den långa vintersömnen.
Solen har nu sjunkit än mera. Dess guldglans har försvunnit från granskogens spetsiga toppar och stortallarnas yviga kronor, dess strålar giva nu endast västerhimlens molnband ett starkt rosafärgat sken och skuggorna börja på att liksom tvekande smyga sig fram över terrängens sänkor, mellan buskar och snår.
Men full musik är det ännu i skogen.
Ett par orrtuppar blåsa och hyssja på var sin sida om dälden, som löper rätt igenom skogen, ringduvorna kuttra i granskogen på höjden och skogsduvorna i aspdungen ned emot rågången, göken ropar ut sin vårhälsning över nejden och bofinkar samt andra småfåglar kvittra och sjunga för sina honor, som ruvande ligga i sina små mjuka nästen. Och i en spetsig grantopp ett stycke ifrån mig sitter taltrasten, storsångaren, och låter sina toner välla ut över markerna. Än i långa, dallrande strofer, än i de mest vidunderliga löpningar och drillar.
Men då jag oförhappandes gör en ovarsam, litet häftig rörelse får han se mig, flyttar pilsnabbt till en annan topp och nästan skriker:
Tjuvskytt! Tjuvskytt!
Är du där? Är du där?