»Nåå?»
»Jo, när vi kom fram te sist, va dom där karlarna kvar ändå dom, å dom djäklarna höllt på te lasta båten sin mä våra kutar å ’vakar’. Fyra stycken va dom å vi kände dom väl, ska ja säja. Dä va fyra bröder, Backanspojkarna di kalla dom, å dä va di starkaste å vildaste karlarna på hela Ekerön, tappra pojkar utå tusan, ena riktiga vikingar. Dom hadde också vari ute i skälisen å dragi oppåt Grundkallen te, å när dom så kom på vår hög ve brunn, så tänkte dom helt enkelt ta alltihop, för dom visste mä sej, att dä fordrades styva karlar te å få bukt mä dom, å om också ägarna te högen skulle komma, mens dom höll på å lassa, så skulle dä inte bli så knepigt för dom te jaga di andra åt helsike å kapa åt sej hela rasket. Men den gången bet dom sej där bak.»
»Det blev väl smörj utav kan jag tro.»
»Just priciss dä ja. Först ba vi dom att di godvilligt skulle lägga tebaks, vad dom hadde tagi, men dä gav dom rackarn, utan bara grina. Då sa Herman Flink: ’Ja trodde vi hadde klubba alla gråskälar som fantes här på trakten i går’, sa han, ’men jag sir att dä finns fyra ståtar kvar, å då ä dä så gott vi tar dom mä, så har vi gjort rent hus. Hugg in, pojkar!’»
»Och det gjorde ni?»
»Jo jo men san, men då drog finnarna kniv tvärt.»
»Det var ruskigt.»
»Ja, men då hejda Flink oss andra, å så sa han: ’te gamla gråskälar, som vill bitas, får en bruka andra don än nävarna. Ta pikstavarna, pojkar!’»
»Och se’n börjades det.»