»Han kan vara så lugn. Di talar nog om i tidningarna hur dom slåss man mot man där nere i Ryssland å Frankrike, men dä ä nog mest barnlek mot slagsmåle där uppe ve Grundkallen. Finnarna tog sina pikstavar dom också, för dom kom inte åt oss mä knivarna, å så braka vi ihop, så isen såg ut som ett lingonland om en liten, liten stund. Dä va dråpslag, som ven i luften där, å att vi inte slog ihjäl varandra ä alldeles märkvärdigt, men en tål bra mä stryk, då en ä ung å kraftig. Ibland bar dä på knä för nån, men opp kom han lika kvickt å börja igen. Te sist såg vi då, att dä va vi som hadde övertage, för en åv finnarna stöp som en oxe för ett slag utåv Guttorm, å strax ätter slängde Flink sin pikstav å sprang in på live på den han slogs mä, å när han väl fått tag i’en mä bägge nävarna, lyfte han honom över huve på sej å sprang fram å vräkte honom i skälbrunn, å då gav di andra två bröderna sej. Men jämt göra hadde vi te freda dom för Herman, för han va alldeles galen utå ilska å sprang rätt opp i vädre tag på släng, tag på släng som en stålfjäder.»
»Nå, men den där stackarn i sälbrunnen då?»
»Den fiska vi opp, å han va spak utå bara tusan, å likadan va den som Guttorm slog te, för han kom inte te sans förr’n dan ätter hörde ja se’n.»
»Men sedan lassade ni väl på och körde hem?»
»Ja, se’n vi hadde pusta ett tag, börja vi mä högen, å di två finnarna, som inte va fel, fick lämpa alla ’vakarna’ ur sin båt å lägga dom på vårt åk å se’n körde vi till Understen å vila oss över natten innan vi fortsatte — men nu ä vi ve Rödbergsudden strax å får mot in i hamn, så dä ä bäst vi tar ner å ror.»
»Nå hörde ni något vidare av finnarna sedan?» frågade jag, då seglen voro nedtagna och vi kommit igång vid årorna.
»Joo vars. Dä gjorde vi nog», skrattade Matts-Alfred. »Dä vill säja Herman Flink. Inte vi andra. Han träffade på en åv bröderna i sällskap mä fem andra finnar nere på kajen i Stettin en kväll sommarn ätter, å då va di på’n förståss som fluger på en sirapsklick. Men han var inte livad för te slåss just då, utan ba dom gå sin väg, men när dom prompt ville på’n, så slängde han å sej tröja å så sa han: ’ja, dä blir väl ingen annan råd då i jesse namn, än te göra lappkojs åv er sex finnpaltar’, sa han, å mä dä så vräkte han tre i sjön å klådde di andra, så dom vart fel allihop, å måtte ligga på sjukhus å ta igen sej bå länge å väl.»
»Vad slut fick han egentligen då, den där vikingen?»
»Jo, han blev ihjälbiten å ihjälklämd åv en gammal gråskälsståte en vinterdag ute ve Halsaren å dä va ja å Guttorm Hård, som träffa på’n, där han låg. Dä va synd han skulle bli slut, för han va en mä di styvaste skyttar å skäljägare, vi haft här på båda sider om Kvarken på många, långa år, å ja ljuger inte, om ja säjer, att han va nästan lika säker som själva Antti Karialainen.»