SVARTRODDEN
Jag kan ej förklara varför jag under alla år haft en sådan motvilja för Svartrodden, det sydostligaste skäret härute. Många vårmorgnar, när vinden stått vacker ostlig eller nordlig och det sålunda varit ytterst tjänligt att sitta där med vettarna, har jag omöjligt kunnat förmå mig därtill, utan hellre valt andra, mindre lämpliga skär och fått skjuta betydligt mindre, än som blivit fallet, om jag satt mig på Svartrodden. Jag har flera gånger årligen försökt att tvinga mig att ro ditut och ibland varit ända till halvvägs mellan skäret ifråga och det närmast inre, Holmbergskallan, men så har känslan av något, jag vet ej vad jag skall kalla det, blivit för övermäktig och jag har vänt och hamnat på en mycket sämre skjutplats.
Nu har jag emellertid varit där ute.
Det har en ganska egendomlig skapnad det där skäret, ty sett ovanifrån, föreställer jag mig, att det bör i det närmaste ha formen av nymånen med sina smala, spetsiga horn. Dess längdriktning är nodost-sydväst och därför är där det finaste lä, man kan önska sig, för vettar på västsidan mitt emellan de båda »hornen», när ostlig eller sydostlig vind sätter havets vågor i rörelse, och dessutom har man den ypperligaste båthamn, som står att uppleta, strax innanför den södra udden, en bergskreva lagom bred för farkosten och vars botten, slät som ett golv, reser sig i en lagom stigning från tångskogen där nedanför.
Själva skytteplatsen, som befinner sig så gott som ända nere vid vattenytan i en annan skreva alldeles nedanför skärets mittersta, högsta punkt, har formen av en bred karmstol med lagom bakåtlutad rygg, och med en gammal sjötröja eller något sådant under sig samt klädd så, att man ej allt för mycket bryter av från det omgivande bergets färger, sitter man där utan skjutportar omöjlig att upptäcka för den sträckande sjöfågeln.
Ett skotthåll ut från bergets västra sida stupar bottnen tvärdjupt ned och vattnet där är så svart, så svart, att platsen runtomkring verkar en hemsk bottenlös grav, och stirrar man länge ned i det mörka djupet, kan man snart sagt inbilla sig vad som helst. På östra sidan däremot finnes visserligen först en djup, ganska bred ränna, men sedan vidtager det med rätta fruktade Sydostbrottet, vars skarpa och giriga stentänder borrat sig in i månget fartygsskrov under tjocka och storm och vars vajande tångknippen famnat mången människokropp under årens lopp. Vid stilla väder eller laber bris anar man icke rovdjuret, som ligger där dolt några famnar under vattenytan, men då stormen spelar upp en bottenrevad märssegelspolska och svarta, tjutande vindilar blåsa bort skummet från vågornas toppar, så havet står som en enda rök av fräsande, fradgande skum, då är Sydostbrottet i sitt esse. Då sätter det skuldran mot de anstormande böljorna och vräker dem handlöst tillbaka på varandra, så att det hela till sist blir ett skummande, kokande helvete, under det att brottets rytande överröstar själva stormen, då det slungar kaskad efter kaskad av sjudande, fräsande fradga högt upp i luften.
På nyår, då drivisen kommit i gång på allvar, brukar skäret verka en veritabel isfästning, när efter en storm, som staplat upp massor av drivis på hällen, dessa fått frysa ihop vid gnistrande kyla. En gång fann man en av byamännen sittande ihjälfrusen därute bland isblocken. Han hade dumdristigt nog ensam gått ut i sälisen för att leta efter kut och blivit lockad för långt bort. En rykande nordlig storm, som kom som en blixt från klar himmel, bröt i ett nu upp ismassorna och han, som med knapp nöd, som det syntes, hann rädda sig i land på Svartrodden, frös ihjäl i en skreva mellan isblocken på skärets insida. Det var en hemsk syn, sade de som funno honom, och man tog ej gärna iland på skäret sedan under den närmaste tiden, ty han »gick igen», påstod man, och bringade dem ofärd, som vågade sig dit.