För ett par veckor sedan tog jag emellertid mod till mig och for ut till Svartrodden en härlig, ljum natt, när en laber ostsydostvind krusade havet och en sakta dyning med mjuka rörelser varsamt sköljde över skärens låga hällar och strändernas slipade rullstensblock, som visade sina hjässor något över vattenbrynet.
Det fanns ännu gott om ungprackor där ute bland klabbarna och som jag gärna ville ha litet eller rättare sagt mycket dun till kuddar åt mina ungar, tog jag vettarna ur deras tunna i sjöboden och rodde vid tolvtiden ur hamnen. Till Holmbergskallan gick rodden flott, men sedan vilade jag allt på årorna och tog och tittade bort emot Svartrodden, innan jag fortsatte, och jag erfor en fullkomlig känsla av obehag, som ej lämnade mig en minut, förrän jag hunnit över »svart vatten» och kommit in mot skäret. Då var obehaget som bortblåst och jag njöt i stället i fulla drag av att få sitta ute på det yttersta skäret i havsbandet en högsommarnatt, då havet viskar och sorlar, morgonrodnaden tager vid innan himlen någonsin hunnit mörkna i väster och fågellivet därute börjar.
Måsarna voro förstås som vanligt de första som vaknade och singlade omkring för att bland annat se efter var byamännen lagt sina skötar, så att de kunde passa på och få sig ett rävamål av de strömmingar, vilka sluppo ur garnen vid upptagningen och hel- eller halvdöda flöto omkring i vattenbrynet. Därpå kommo tobisgrisslorna, små, kolsvarta kryp med vita vingspeglar och röda fötter, som snurrade omkring hit och dit, av och an tätt efter vattenytan alldeles som läderlappar om kvällarna. Men sedan började prackorna visa sig. Fem stycken kommo dängande från de inre småholmarna med kurs rakt på mina vettar och framkomna reste de sig nästan kappraka i luften, så det fräste om vingarna, för att stoppa den ilande farten. — Jag höjde geväret. — Först högerpipan — klick. Fördömt! — Så vänster — klick.
Prackorna, som tydligen anade oråd och ej hunnit fälla, gjorde en tvär sväng och försvunno bakom södra udden och jag öppnade mekaniskt geväret och tog ut patronerna, som jag själv laddat föregående dag av Eleys gröna hylsor, alldeles nya, för att undersöka var felet kunde ligga. Stiften hade gjort sin skyldighet, det visade tvenne djupa gropar i knallhattarna och det var sålunda de senare, som ej tänt. En ren tillfällighet naturligtvis. Bättre lycka nästa gång.
Under tiden hade det brisat upp något och en av mina vettar, som fått för långt vakareband, drev intill en annan. Som detta ju ej var vidare lämpligt, gick jag i båt och rodde ut för att ordna saken och hade just tagit de första årtagen igen mot skäret, då trenne prackor syntes komma rätt åt mig efter vattnet. Att hinna in med båten och ned i mitt gömställe var ej tänkbart och därför drev jag båten med ett par hastiga årtag in under berget och högg tag i geväret, som låg bredvid mig på toften.
Med duktig fart kommo de tre och då de inom gott håll gjorde samma manöver som de förra för att fälla, krökte jag fingret kring högertrycket med korn på tvenne — klick — nå vänster då! — klick.
Samma historia igen. Prackorna åt Helsingland och där satt jag på nytt som en idiot med mina mörkgröna patroner i handen.
Ett ögonblick tänkte jag ge mig i väg, men hur det var, laddade jag om för att försöka på nytt, och hade strax därefter det nöjet eller rättare sagt den förargelsen att se en ensam pracknisse susa om norra udden och plaska ned bredvid vettarna.
Med stark fart sam han upp mot dem och jag riktade in kornet just i vattenlinjen, något framför hans spräckliga bröst — klick — och klick igen med andra pipan.
Nu gick jag i båt och tog upp vettarna, ty att få ett skott att brinna på Svartrodden tycktes ej vara möjligt, och i sakta mak rodde jag nedåt Holmbergskallan och Vespskär, utanför vars södra udde jag hade mina torskrevar lagda. Jag hade drivit ut dem föregående afton för ostlig vind, så det skulle nog gå lätt att få in dem också, när nu vinden stod från samma kant, och sedan jag fått vakarekubban in i båten, satte jag mig i aktern med revlådan över knäna och började inhalandet.