En sida kom in — inte ett liv. Så nästa tjugufem krok — där lika mycket. Betena alldeles orörda. Vid början på tredje sidan var det fast i botten och bråka hur jag ville, fick jag ej loss reven, utan den brast till sist trots att den var så gott som ny och duktigt stark.
Py-y-y. — En liten vikare stack upp huvudet ett halvt skotthåll från mig och blåste, men försvann strax. Geväret låg inom räckhåll och då han kom upp på nytt, small det.
En våldsam virvel i vattenbrynet, ett ögonblicks väntan och upp kom han igen med halva kroppen över vattenytan — pang.
Liggande på sidan som en indian sam han runt, runt i vattnet och jag rodde så hårt jag kunde för att få tag i djuret, som for fram som en torped, så fradga och skum sprutade. I ett nu kom han rätt på båten och jag lyckades med vänstra handen få tag i en av bakskrevlingarna och trodde mig säker om mitt byte, då han med ett våldsamt kast slet sig lös, vände sig på rygg och sjönk med framskrevlingarna utsträckta och den ljusa buken lysande i det grönblå vattnet.
Han sjönk sakta allt djupare och djupare ned med huvudet bakåtlutat. Det var en otäck syn. Det såg ut som om ett barn hade sjunkit.
Jag har ej varit på Svartrodden sedan.
NÄR LEKSTRÖMMINGEN KOMMER
»Hallå — hallå!»