»Dä va bra. Adjöss då på en stund.»
»Adjö.»
Till följd av den sena våren och sommaren hade krokskötsströmmingen vistats under land långt in i augusti månad och byamännen hade fiskat duktigt för att dels sälja färsk, dels salta ned till vinterbehov. Nu hade dock ej någon strömming funnits att få under flera veckors tid och man avvaktade därför med otålighet tidpunkten, då lekströmmingen skulle visa sig, och man skulle få göra riktiga »stortag» med skötarna. Visserligen var ålfisket i full gång och man hade jämt göra att sköta de tunga, svårhanterliga bragderna, som under »mörk måne» kunde giva goda fångster ända upp till en sextio à åttio stora havsålar på tio, tolv ryssjor under en morgons vittjning, men så pass mycket tid fick man taga sig från detta och andra arbeten, att man ibland kunde sträcka några nätrader på de grundklackar, där höstströmmingen gick och lekte under sin färd norr ifrån.
I hast fick jag på mig sjökläderna och stövlarna, rullade ihop ett gammalt täcke och några filtar, vilka snördes in i en bärrem och var snart på väg ned till sjöbodarna med dessa saker i ena handen samt en korg med proviant i den andra. Aftonen var klar och vacker, solen var som bäst i färd med att sjunka på västerhimlen och den friska, nordliga bris, som stått under dagens lopp, hade nu mojnat betydligt, fast ett sakta brus ännu hördes från havet, där smådyningarna skvalpade mot strändernas rullstensblock och hällar samt skärens slipade, gråbruna sidor.
Matts-Aron var redan nere, hade halat sin stora segelbåt långs med bryggan och rest masterna, samt var nu som bäst i färd med att stena på och nacka in sina bägge skötar, ett arbete, som jag tvärt högg in på, för att ej spilla tid.
»Vore väl om brisen stog, så vi kunde komma ut te Nygrynna i rödaste rappe», sade han. »Sköta bör vara ute inna sola går ner, å di hadde nog vari lagda för länge sen, om Denis Wickman sänt bud förr. Men samma ä dä, vi hinner nog, å bästa skötplatsen får vi, för ja sir ingen åv dom andra karlarna ute. Dom tror nog inte att lekströmmingen ä i farten än, men få si då. — Ä han klar? Dä va bra. Ta då hit vakarna, som ligger där borta på ålsumpen, så reser vi.»
I en handvändning var båten flott, seglen satta och vi på väg ut ur hamnen mot havet, som låg där så vackert i kvällsbelysningen och där stora ångare och seglare syntes på sin väg från eller till lastningsplats. Solen lyste på de barlastade båtarnas röda mönjebälten och breda nationsmärken på bogar och låringar, fiffade riktigt upp de gamla Östersjöhalarnas svarta träskrov, rigg, segel och rundhult och sände en lång, stark ljusflod i vårt kölvatten, som bubblade och porlade av farten. Båten höjde sin skarpa stäv för varje större våg, rände den så med kraft i den nästa, så skummet pärlade på bogvattnet och med lä reling nästan nere vid vattenytan lågo vi för babords halsar ut emot Sydostrodden, vars kullriga mittparti syntes över den flata, låga delen av Prästhalsen.
»’Dä smylar härligan, dä här’, sa Råby klockare om psalmen», grinade Matts-Aron. »Han friskar nu ett tag i solnedgången å då mojnar han nog ur alldeles te natten, så vi behöver inte vara oroliga för bragderna, tänker jag.»
Med god fart ströko vi förbi Killingen, Utterhällan och Borgen och voro efter en stunds segling uppe vid Sydostrodden. Båten lades upp i vind, seglen gjordes fast och masterna togos ned och sedan vi sackat något och gubben med hjälp av gamla märken och krysspejlingar fått reda på Nygryndan, började läggningen av skötarna, och innan solen med sin undre kant berörde storskogen i väster, voro redskapen ute och de stora trävakarna lågo gungande i vågorna, vilka liksom vinden allt mer och mer tycktes avtaga och lägga sig till ro.