Vi togo oss därefter ånyo upp i lä under Sydostrodden, släppte draggen och gåvo båten tillräckligt ankartåg, varefter vi gjorde klart för kojning med seglen och de medförda grejorna. Ingen av oss kunde dock ännu tänka på någon sömn, utan sedan vi fått oss litet mat och kaffe och piporna kommit i gång, började vi språka om ett och annat under det att vi njöto av de växlande scenerna omkring oss, en härlig solnedgång i yttersta havsbandet.
»Nåå, Matts-Aron», sade jag, då vi slutat tala om kriget, minor, grundstötningar och kaperier, »hur skall han ha det med Nils-Gustafs Lotten?»
»Äh, dä vete rackarn.»
»Vad! Skall han inte gifta sig med flickan?»
»Joo, joo, dä tör nog hända dä, men dä brådskar väl inte, i vart fall inte i år mä di här dyra tiderna. En har ju knappt råd te leva ensam, vetja, mycke mindre föda två munnar.»
»Ja, men Nils-Gustaf är ju inte barskrapad, så Lotten får väl en del med sig i boet.»
»Ja, vet ja. Dä har gått klent för’n i år, för inget hö fick han stort på ängarna, för dä torka mest bort i juni, rågen hanses låg kullvräkt å blev skämd utå dä där välsignade åskregne, vi hadde förra månan, å samma sak blir dä väl mä potäterna, som han satte på lerjord, toker. Näij, ja tror vi pärrar lite, i vart fall te nästa år, å ho väntar nog, Lotten, för ho ä då inte så snarvacker å inte så ung heller, så karlfolke springer tokiga ätter na.»
»Ja, ja. Akta sig bara, så hon inte skaffar sig en annan fästman och Matts-Aron får stå där med lång näsa.»
»Å prat. Ho ä väl svensk, vetja, å ska väl inte bju te å hantera en, som di där djädrans utländska markatterna gör.»
»Åhå! Har Matts-Aron varit fast för en sådan? Då gick det väl illa, om hon nu var utav rätta sorten.»