»Ja dä va en söt ängel, ska han si.»
»Va det en engelska?»
»Näij, ho va franska, trolle, från en plats, di kallar Bordå.»
»Och hon blev otrogen?»
»Ja, ho hadde väl nån ann kan ja tro, nån fransos förståss, fast ho tyckte dä va bra te få presenter å tocke utå mej, när vi kom i hamn. Vi gick stadigt på Bordå ett helt års tid, sir han, å dä va mä en bark som hette Jolani, en riktig friseglare förresten.»
»Hur blev ni okontanta då?»
»Jo si näst sista gången, vi kom dit mä trälast från Norrland, va ja opp te na som vanlit på värdshuse, där ho tjäna, å ga na en del grejer, som ja köft i England, då vi va där ätter kol. Dä vart kalas åv på kvälln förståss å flera karlar å kvinnfolk kom dä te vårt bord, men någe rackartyg måtte dom ha slagi i mitt dricka, för ja somna som en stock, bäst dä va, å vakna inte förrän långt fram på mårronkröken ve att ja frös, å då ja kvickna ve ordentlit å såg mej om, låg ja på en bakgård å hadde bara en trasig särk å e lortig nattmössa på mej. Alltihop va ja hade på mej på kvällen va gånget, bå kläder å pengar å klocka å hela rasket. Han må tro folk grina åt mej, när ja kom luffandes ner te skuta på mårron. Tvi fasen. Ja tog Denis Wickman å ett par andra mä mej å gick opp kvällen ätter å skulle hålla rejs mä na, men då hadde ho flytta, sa di, å di visste inte vart. Men vi gjorde rent hus ändå vi, å krögarn stoppa Denis ner dubbel i e svinmatstunna ute på bakgårn. Dä va första å enda tage mä utländska kvinnfolk dä.»
»Ja, gör han slag i saken å fria ordentligt te Lotten å gift sig med henne om ett år eller så, så får han en duktig hustru, Matts-Aron. Det är inte gott för mannen att gå allena.»
»Nä, dä ä nog inte dä. En kärring ska en väl ha, inna en blir för gammal å besvärsam, så ja tror ja går å hälsar på Lotten om lördag kväll. Men — aaah — ja tror rakt ja blir sömnig. Dä kanske ä bäst te koja sej å sova en törn. Dä blir en lång arbetsdag i mårron, för ja har alla mina ryssjer te sköta om. Gunatt å sov gott, nu viker jag mej.»
Kamraten rullade in sig i sina filtar på båtens botten och snart förkunnade hans lugna andetag, att han sov den trötte arbetarens tunga sömn. Det började nog att dra i mina ögonlock också, men som jag ville dröja en stund, innan jag följde Matts-Arons exempel, stoppade jag ånyo min utrökta snugga och satt på min toft i godan ro betraktande det mörknande havet. Ångare och seglare hade redan tänt sina lantärnor, här lyste ett rött, där ett grönt öga fram ur skymningen, topplantärnor och ljus ur ventiler glimmade och fyren borta i nord kastade sina starka blänkar över havet, vägledande de sjöfarande. Vinden hade nästan dött ut helt och hållet, sjöhävningen hade lagt sig allt mer och mer och ett sakta sorl hördes nu blott från skärets lovartsida, då den bortdöende dyningen skvalpade emot klippan.