När gumman omsider kravlade sig upp efter kullerbyttan och gnodde i väg hemåt för brinnande livet, var Drypnäbben försvunnen, men kärringen var till sin död övertygad om att det var själva Horn-Per i Gustav Anderssons gestalt, som hon mötte vid Vargdalsgrinden i Hesslingeskogen den decemberdagen.
Det här, som hände vid Vargdalsgrinden, eller mötet mellan gubben, kärringen och haren, det var bara början det.
Sedan gumman åkt på ändan i diket med sin ostkakebit och Drypnäbben svurit ifrån sig det grövsta, rusade han i fyrsprång ned efter vägen och hann lagom fram till det ställe, där hans hagelsvärm piskat snön, för att visa hundarna, som kommo dängande, så det skrek i backen, på jösses avhopp in i skogen. Åter gick drevet för glatta livet och Drypnäbben, som ett ögonblick tänkt vända om och ånyo postera sig vid Vargdalsgrinden, ändrade hastigt mening, då han erinrade sig sitt möte med kärringen, och fortsatte därför upp i skogsbacken för att uppsöka ett annat präktigt pass vid ett gärdesgårdshörn mitt i en liten glänta, där han förr dräpt åtskilliga långöron.
Efter en stunds språngmarsch var han på ort och ställe och spottande ut de sista resterna av den gamla mullbänken mellan de halvnötta, gulbruna, glest sittande betarna, klämde han in en frisk laddning i gapet och ställde sig sedan i posityr för att hälsa haren välkommen, då denne efter en stund gjort bukten och kom tillbaka i sin gamla löpa, som stod genom ett hål i gärdesgårdshörnet. Men det blev ej någon bukt av den gången, tack vare Fimp-Stinas katta, utan drevet rakade först i väg upp i Esptorpsbacken, så blev det tappt ett ögonblick och sedan brakade det löst igen och gick rätt ut som efter en linjal för att till sist gå utom hörhåll.
Vad fasen nu då? Hade själva hin farit i haren, efter som han körde i väg på det viset och ej buktade som en hygglig jösse ägnar och anstår! Drypnäbben stod och lyddes en lång kvart och han stod där två och mer till, men inte ett ljud. Tyst som i graven. »Djä ...!»
Det var intet annat än att pallra sig efter och försöka få tag i Spela, den fähyndan, som gav sig i slang med främmande rackor och ej skötte haren och drevet som hon brukade. Drypnäbben stövlade efter i löpan, sur, arg och härsken och hade nu en tydlig förnimmelse av att det komme att gå mer eller mindre åt helsike med jakten under dagens lopp.
Till sist var han då uppe på backslänten nedanför Esptorp, där tappten varit, och då han gått några hundra meter fram efter löpan, fick han väl se hela grannlåten.
Drevet hade gått rätt på en stor sten, på vilken en räv tagit sin daglega och då denne skrämd av oväsendet, som hundarna förde, hoppat ned för att taga på luffen, lämnade han efter sig en så ljuvlig vittring, att lösrackan, som kom först på harlöpan, omöjligen kunde motstå frestelsen att få lukta litet mera på härligheten, utan skuttade av från harlöpan och tog an rävslaget med full hals, tätt följd av Spela. Ack, djä ...! Ett sånt elände. Nu var ju hela jakten förstörd. Visserligen kom nog Spela snart tillbaka, ty hon var egentligen ej så pigg på rävparfymen, fast hon nu lockades med av den andra rackan. Men hon tålde inte så mycket motion nu som förr, utan blev snart tröttkörd och slö, och adjö då med hela jakten.
Drypnäbben var känd för att kunna svära med smak, känsla och övertygelse, men vad han nu presterade, förvånade till och med honom själv. Sedan därpå en tom patronhylsa blivit uppfiskad ur väskan av grävlingsskinn, blåste han både länge och väl och det så ögonen runno och kinderna blånade och till sist fick han då i nåder det utsökta nöjet att se sin gamla hynda komma traskande, rufsig, utpumpad och bedrövlig, på löpan och för att än en gång lätta sitt hjärta överöste han henne med alla de skällsord han kunde hitta på, men Spela hörde inte på det örat utan lufsade bort till en enbuske, under vilken hon bäddade åt sig och började slicka fötterna.