Vart skulle han nu taga vägen? Att taga upp haren på nytt eller att ens stanna kvar här var ej alls lönt, ty skogen var ju full av kärringar, hundrackor och rävkanaljer, så här gick ju allt käpprätt åt pipan, utan det var bäst att ramla i väg till andra marker och försöka lyckan de få timmar, som ännu återstodo av den korta vinterdagen. I kronoskogarna, som gränsade intill Hesslingebackarna, fanns det mycket gott om vilt och gubben hade mer än en gång varit därinne och knipit sig en stek under den tid, då gamle jägaren Hultman levde. Denne låg nog ute i skogen och nosade gubevars, men han var för tung på foten och svag i benen och kunde därför ej gno omkring, som det fordrades för att hålla tjuvskyttar från markerna, och till följd därav hade också Drypnäbben under årens lopp skjutit både hare, skogsfågel och rådjur så gott som mitt framför näsan på honom. Men nu tordes han inte titta dit, ty nu hade en ung kraftig karl, kronojägaren Hallgren, efterträtt den gamle och höll ordning i markerna, så det var både lust och glädje däråt.
Bortåt Lillsjödalsskogarna kunde han gå, fast han då måste kliva förbi skogvaktarebostället, för att komma fortare fram, men om han toge patron ur geväret och höll Spela i koppel, så kunde varken hin eller skogvaktare Hallgren hindra honom. Sagt och gjort. Sedan han därför fått kopplet på hyndan, som nu något så när blivit hund igen, och fått patronen ur geväret, gick han tillbaka till vägen och följde den några bösshåll nedåt, innan han tog av på den upptrampade skogsstig, som över en aspbacke ledde förbi skogvaktarbostället. Kommen till gårdsgrinden, marscherade han morskt rätt över planen utan att se en kotte och dök in i skogen på andra sidan åkertäppan. Härifrån ledde en uppkörd skogsväg över backen ned till den smalspåriga järnvägslinjen, som genomskar Lillsjödalsmarkerna, och efter en rask gång på en tjugu minuter eller så, var Drypnäbben nere på banan och började följa den nedåt sina hemtrakter till.
Inga spår såg han under den första kilometern, men då han hunnit strax bortom den röda grinden, där skogsvägen ledde in till Harringemossen, stod ett hartramp ut från backen ned i diket vid banvallen och upp bland granarna. Gubben strök genast kopplet av Spela, som nu blivit tämligen kry igen och genast tog an slaget, och som han tänkte sig att järnvägslinjen absolut vore det bästa passet, stannade han kvar och satte sig på en liten hög sleepers, för att invänta tidpunkten, då hyndan behagade resa jösse.
Det stod ej länge på måntro, ty harfulingen satt i mosskanten, och snart galltjöt Spela av iver, där hon gnodde i väg tätt efter harrumpan. Drypnäbben stod som en droppe med ögonen på skaft, kramande kolvhalsen, så han blev rakt svettig i näven.
Bukt på bukt gick det där uppe i skogen så ekot storskrattade i åsarna, men tror någon att haruslingen gick ned på banan. Nej då! Visst inte! Han aktade sig allt väldigt noga för det han, utan han gnodde karusell där uppe i myren ideligen, ideligen och hyndan blev allt längre och längre efter ju trassligare härvan blev. Till sist bröt tålamodet för gubben. Det skulle hin stå där på banan och vänta på harsaten, som inte kom. Nej, det vore nog bäst att knalla sig upp i mosskanten, om man ville ha något med av kräket, som troligen inom kort, tack vare sina konster, totalt villade bort hyndan, så det hela resulterade i en ohjälplig tappt.
Sagt och gjort. Drypnäbben stack i väg genom röda grinden och upp i skogen, där det var tunggått som bara rackarn, och kom omsider sjöblöt av svett till kanten av mossen. Där hade mycket riktigt slängpolskan gått fram ett par varv och på en liten kulle vid en glänta mitt emellan de båda löporna ställde sig nu gubben för att lura haren, som var på återväg för tredje gången med Spela långt efter sig. Nog hade han haft en förgjordad osmak förut hela dagen, tack vare Flolyckakärringen, rävafulingen och byrackan, som kastat sig in på drevet, men nu djädrar anittlingen i nåder skulle knivkastningen börja på allvar, så fort han fått den här harpalten i väskan, ty han hade goda marker hela vägen hem, litet kronoskog och det ena med det andra, så inte skulle Gustav Andersson komma tomhänt hem, fast det hade klimpat sig i början. Å fasen heller, och —
Något blåvitt skymtade fram mellan ett par smågranar ett stycke framför honom och i ett nu fick han se jössen, som med de svarta öronspetsarna rakt till väders, kom rätt på honom. Ännu var han utom lämpligt hagelhåll, men Drypnäbben förde ändå geväret varligt till skuldran, sedan han spänt hanen med fingret på trycket, och kornade på haren, som fortsatte sin lunk rätt fram och nu lade öronen bakefter ryggen, i det han kröp under en lång slokande grangren och kom fram i gläntan.
Nu! — Klick — Va fasen ...?
Drypnäbben sköt varligt fram högra handen något, så att han fick tummen på hanen, som han spände på nytt med geväret fortfarande vid axeln, och siktade på den stora jössen, som trygg för Spela satt sig för att lyssna vid det ovanliga ljudet vid klickningen.