Som en olja gick drevet där uppe på åsen och det lät som det ljuvligaste strängaspel i öronen på Drypnäbben, där han stod bredbent på banan med färdigt gevär. Spela, det var allt hyndan hela dagen det, fast hon var litet till åren, men den blåsvansade djädervulen skulle ta både Fimp-Stina och hennes leda katta, så fort lägligt tillfälle gavs, det svor både han och Gustav Andersson på och med det ställde han sig riktigt tillrätta, ty nu hörde han på drevet att jössen vänt och var på återväg.
Aj aj aj, det gick som det varit smort ned för sluttningen åt banan till. Nu kunde haren få komma när som helst och den här gången skulle han allt få se på gnistor.
Ett rasslande, surrande ljud kom Drypnäbben att vända sig om och där borta i kröken, ett par skotthåll ifrån honom, kom banvakten dängande på sin dressin, så det sjöng och klingade i skenorna.
Haren, som just var i närheten och tänkte smita över banan, blev skrämd av slamret från dressinen, gjorde ett lappkast och skenade i väg bortöver igen under det Drypnäbben, som stigit ur vägen för banvakten, skummande av ilska fingrade på geväret, som om han haft lust att sätta skott i karlen, vilken nu genom sitt uppträdande på skådeplatsen totalt skämt bort jakten för honom. Spela, som försprungit sig vid jössens tvärkast, kom rakande i den gamla löpan ned på banan, blev haffad av gubben samt kopplad och så bar det i väg med det värda paret upp i skogen till högen med kurs rakt hemöver, ty det var långt lidet på dagen och någon mera jakt kunde det ej bli tal om. Det var nog inte lönt att försöka, ty om han också träffade på ett harspår under hemvägen och finge upp, så hände det väl något nytt sattyg, ännu galnare än de föregående.
I långsam takt bar det i väg omkring Harringemossen och upp mot åsen, från vilken terrängen sluttade ned mot den lilla Nögleån och hans hemtrakter vid sjön Vaspen. Nedför backen gick det något lättare och Drypnäbben var snart nere mot ängarna, där stora holmar av videbuskar och sälg omväxlade med små öar, bevuxna med al, asp och björk. På hösten hade ån till följd av det myckna regnandet svämmat långt över sina bräddar och vattnet stigit högt upp på den sanka marken ända in mot kanten av storskogen. Innan vattnet hunnit sjunka tillbaka, hade alltihop frusit till vid skarp, långvarig kyla och på dessa släta flak mellan de skogbevuxna holmarna hade sedermera snöfallen brett ett slätt, jämnt täcke.
När Drypnäbben kom ned till början av de tillfrusna ängarna, stod där ett fint, nattgånget harspår och lockade så frestande. Det var då själva rackarn. Det hade varit bra mycket bättre om han ej sett ett fjät av någon sort under vägen hem, ty nu blev han ju så gott som piskad att släppa på igen. Det kunde inte hin låta bli. Av med kopplet och så upp med jösse, Spela.
Hyndan lät ej bedja sig två gånger, ty nu var hon vid humör igen och sugen på harpölsa, så det bar i väg med henne upp i backen i rödaste rappet och efter en kort stund gallskrek hon som en tok, sedan hon skrämt upp haren ur legan och skjutsade honom nedför sluttningen för brinnande livet.
Den, som fick brått, var Drypnäbben, som skalade i väg för fulla muggar för att hinna i håll vid en sänka mellan tvenne holmar, där spetsarna av det släta snötäcket så gott som möttes. Haren var dock flinkare i benen och gubben såg aktern på honom, då han smatt över som en boll och skumpade i väg bortöver; men som han antagligen tänkte göra en långbukt och komma ned på ängarna igen nedanför upptaget, gick Drypnäbben tillbaka igen och ställde sig på lur vid skogskanten.
Det gick som han tänkt sig. Jösse lade riktigt på långskubben och gjorde en duktig lov, innan han vände nedöver igen och stilla som en droppe stod Drypnäbben vid sin enbuske och väntade att få se haren sticka fram ur skogsbrynet.