Men den, som inte kom fram och visade sig, det var jössen det, utan som han troligen tagit an sin gamla löpa och ånyo tänkte kvista över där borta i sänkan, så bar det för andra gången i väg med Drypnäbben som ett skott, för att mota Olle i grind.
Gubben och haren möttes i sänkan, bägge i fullt språng. Bägge tvärstannade bums vid åsynen av varandra och Drypnäbben slängde geväret till ögat. Haren kröp ihop som en igelkott, men just då gubben krökte fingret kring trycket spratt han rätt upp som slungad i luften av en stålfjäder och Drypnäbbens hagelsvärm for frasande ned i snögropen, där jösse nyss suttit.
Efter den betan, som lade lök på den förut betydligt salta laxen, bar det i väg med Drypnäbben raka vägen hemöver och med berått mod travade han också ut på den förrädiska lilla ån, vars istäcke till följd av strömmen ej var så vidare säkert. Där gick han också mycket riktigt ner sig, blev av med gevär och mössa och höll på att få släppa till livhanken också, men tog sig till sist upp, sönderskrapad, lerig och dyvåt. Väl hemkommen tog han en besk och kröp till kojs, men fick ändå lunginflammation på kuppen och hade jag ej kommit upp till Vaspen under en jaktdag kort därefter och fått veta om eländet, hade nog Drypnäbben vandrat till de sälla jaktmarkerna och ej fått vara med om de mer än lyckade färder till Hesslingemarkerna, som vi gjorde följande höst och vinter.
MYR-LASSE
»När allt kommer ikring», sa Myr-Lasse i det han slängde den nyss skjutna och passade råbocken ifrån sig på mossan och sträckte ett tag på ryggen, »så ä dä allt trevligare te jaga på marker, där en har lov te gå, som här, än te smyga ikring å vara ängslig å besvärsam ve minsta knäpp i skogen å vänta te få si skogvaktare å länsmän å fan å hans mormor kika fram mellan buskar å trän. Vi hänger bocken här så länge», fortsatte han i det han drog slidkniven och skar av samt kvistade en bastant gren på en närstående gran, »så får vi hämta’n sen, när vi kommer tebaks från Storflyet. Men nu pustar vi först ett tag å får oss en tugga», och därmed kröp gubben ihop i björnmossan och drog fram sin nötta jaktväska av grävlingskinn.
En frostig, vacker novembermorgon, en sådan där ljuvlig höstdag, då skogen är ett sannskyldigt paradis att vistas i, hade vi gått ut, Per Larsson i Myren, Myr-Lasse gemenligen kallad, och jag, för att få något av de många rådjur, som efter gubbens utsago skulle finnas där i markerna. Jag hade aldrig varit på trakten förr, emedan den låg för långt avlägsen från mitt wigwam, men emedan jag kände Myr-Lasse sedan gammalt och vi esomoftast träffades i skogen under våra respektive jakter, så hade vi kommit överens sista gången vi råkades — efter ett grant rävdrev förresten uppe i vitmossebergen ovanför den egentliga havskogen — att han skulle skicka bud, när han hade tid att gå till skogs härnäst, för att vi två man högt skulle kunna få fresta vår lycka vid en jakt på någon eller några av de många rådjur, som under de sista åren allt mer och mer dragit sig norröver från södra och mellersta Sverige och sen ökats till den grad, att de voro ett sannskyldigt plågoris för harjägaren.
Efter överenskommelse hade jag mött gubben i själva dagbräckningen vid vägskälet en halv mil eller så från mitt hem och sedan vi gått en stund efter slingrande skogsstigar och över obanade vildmarker hade gubben släppt sin gråspräcklige stövare, gamle Harras, som efter ett kort sök fick upp den bock, som gubben just slängt ifrån sig på mossan, och som han »stjälpt ikull», som han sade, i kanten av en myrsträckning strax nedanför ett större fall.
»Jaså, Larsson säger det», svarade jag, som också slagit mig till ro på marken och tagit fram matsäcken. »Ja, motsatsen har han väl varit med om så mycket i sin dar, så han borde ha ledsnat på det. Det var väl aldrig för roligt vid det där hösttinget för en fem, sex år sen, eller hur? Och —»