»Äh! Prata inte om dä där elände nu. Dä va förargligt nog mens dä påstog, å dä va enda gången, förrexten, som di kom på mej mä någe, ska ja säja honom», avbröt den lilla, grå gubben, där han satt hopkrupen som en tomte i den svällande mossan med ryggen stödd mot en väldig gran.
»Jaså, det var kanske rent av enda gången, som Larsson gjort sig skyldig till överträdelser mot lagens bud?» återtog jag, som väl visste, att värre kryp- och tjuvskytt ej existerat där på trakten på många, många år, fast han nu slutat med hantverket — i alla fall till en stor del — och arrenderade marker själv.
»Han ska då alltid spektakla mä gammalt folk. Å nej, enda gången va dä nog inte, skam te säjandes — men samma ä dä — å den länsman, som då tog mej, han trodde nog, att han va djädrans illmariger å slängder i sina stycken, men lika förbaskat lura ja’n allt ett år eller så ätterpå. Å nej, pojkspolingar ska inte tro, att di ska kugga gamla skogskarlar för jämnan heller. Ja ja, ja mente inte honom nu, ja mente länsman Florén.»
»Och honom lurade Larsson?»
»Jo jo men san. Dä va just va han gjorde dä, å dä rejält ändå.»
»Var det också älg?»
»Visst fasen. Å dä va två te på köpe, fast ja bara fick en å en tredjedel mä åv dom.»
»Såå. Nå, hur bar det till, Larsson?»
»Han ä då frågviser å vettgiriger som e gammel käring för jämnan. Men nog kan ja tala om’et alltid, om han prompt vill veta’t. — Har han någe mer kaffe i flaska?»
Gubben fick sig en påfyllning och sedan han svalt den och lagt in sina grejor i väskan, samt fått bort matsmaken genom att stoppa in ett par nypor snus i gapet, började han sin berättelse.