»Nå, men vem fick köttet sedan?»
»Jo, dä höll han acksjon på, så inte fan visste om’et, å köpte in hela slumpen själv för tie riksdaler, för han sa dä va skämt å att han skulle ha dä å koka åt hönsena å svina sina. Men den som åt salt kött te jul, dä va allt länsman dä — å ja mä för den del, för natten ätter hämta ja allt mitt lass, som stog i skogen. Dom ä allt ena änglar dom där länsmännera fast dom går mä gullränder kring mössa å ä blankskodda mä knappar å väsen bå fram å bak, å ja säjer om dem ackurat som skräddar Holmén bruka säja i tiden. ’Ja ä en fridens man, som inte vill nån människa någe ont’, sa han, ’men om hin ville ta mi gamla, arga svärmor, dä skulle ja inte se snett på’, sa han, å dä samma säjer ja, Per Larsson i Myren, djädrar i mej om alla länsmän å komsarier mä. Var lugn för dä. — Opp mä dej, Harras, nu går vi.»
NÄR SÖDERMAN FICK TYSKA GULDMEDALJEN
»Dä va mej ett oförnuftigt h’as te blåsa», sa Johan Söderman där han med nävarna i kavajfickorna och uppfälld krage stod på sin älsklingsplats utanför sjöboden nere vid stranden och tittade utåt havet. »Ja såg ju på månen i går kvälls att dä skulle bli väder åv, men att han skulle bli så grym, dä trodde ja då aldrig. Dä va tur för Gusten, att han inte lag skötarna sina nord på Gråharan i går aftes, som han tänkte sej, för då hadde han allt vari åv mä dom nu, förstår ja. Tvi, tocke djädrans busväder dä har laga sej te. Titta hur dä bryter där borta ve Södersankan.»
Det brusade och brakade från skogshöjden bakom oss, där den sydostliga kulingen rev och slet i krokiga martallar och rufsiga granar. De trasiga stormmolnen jagade varandra med ilande fart på det mörka, igenmulna himlavalvet och de häftiga kastvindarna, som kommo nedrusande mellan höjderna, färgade gång efter annan den askgrå vattenytan framför oss alldeles bläcksvart under fräsande, frampiskade krusningar.
Ute till havs, där stormen låg på med hela sin ohyggliga styrka, vältrade sig brott på brott under dånande och brak mot småholmarna och skären; de mindre klabbarna försvunno esomoftast helt och hållet under framstormande, skumtoppiga vattenberg och från de stora undervattensgrunden mellan Gråharan och Södersankan sprutade gång på gång en fradgande vattenpelare rätt upp i luften som ur en krater, för att strax därefter slungas ut i ett moln av vattenpärlor och skum av våldsamma, tjutande vindilar. Det dånade och sjöd, skummade och fräste därute bland brott och bränningar och hela havskusten, så långt man kunde se, verkade en rasande, kokande avgrund.
»Han har öppna käften riktigt nu, sydosten», fortsatte gubben Johan vändande sig till mig, som höll på att rengöra och smått reparera min båt alldeles bredvid, »å nu slår han nog inte igen truten förr’n om tre dagar eller så, när han har blåst halsen åv sej, toker. Dä ä den otäckaste vind, vi har här på kusten, för han river opp en sån välsignad sjö, å di flesta förlisningarna, som vi har haft härute, i vart fall under min tid, har då vari, när den här stortokiga sydosten har sluppi ur säcken å börjat på te hoppa galen. Å bra nog mä folk har vi bärga här ute på klabbarna under den tiden också, må han tro, fast dä har inte varit så förbaskat näpet alla gånger te ge sej ut i dä här sathåle, kan han tänka sej.»
»Nej, det tror jag rasande väl. — Apropos det! Söderman har ju tysk guldmedalj för livräddning?»