»Nå, men den andra älgen då?»
»Ja, si dä va knepigare mä den. Sen vi hadde skiljts åt, å ja hadde dröjt lite å sitt, att dom gick hemöver ordentligt, så gick ja tebaks å flådde å stycka min älg, — si ja hadde handyxa å grejer mä mej i väskan, si, — å så gick ja hem, å på natten va ja borta hos dom andra å hämta min del i ett lite hölass, å dä gick klart. Si ja tyckte att dä va bäst te hämta’t mäsamma, för dä en har, dä har en, å dä ä inte gott te veta, när som att åska slår ner. Å kötte salta ja ner utom en bit, å ställde’t ner i en källare, som ja hadde i skogen, å som va så väl gömd, så själva fan kunde inte få tag i’n en gång.»
»Nå, men Larssons egen älg då?»
»Jo, den hämta ja kvälln ätter, å dä gick klart, fast dä ha kunna gått käpprätt åt helsike. Si skogvaktarna hadde på någe vis fått nys på, att dä hadde tjuvskjutits älg på markerna, så dom va i farten å hadde fått mä sej länsman Florén, som ju skulle lägga näsa i blöt i allting. Men ja va tvungen te hämta mitt kött, för annars hadde dä blivi skämt, så ja rusta mej i ordning på kvälln mä häst å kördon å gav mej åv. Men då hadde ja allt styrt ut bå mej å kraken så pass, så ingen hadde kunna känt igen oss i mörkre, dä va lögn dä, för ja hadde låna käringens kläder å klätt ut mej te kvinnfolk å hästen hadde ja kritat en bläs i pannan på å kritat honom på kroppen å bena mä, så han såg ackurat ut som mor Brittas häst i Engkärr, ho som rådde om ängsladan där nere, där ja skjutit älgarna. Nå, första resan gick bra å halva älgen hadde ja mä mej hem i ett lass mä ängshö, som ja tog i Brittas lada där nere, men andra gången ja kom ätter skogsvägen, å då va dä som tur va bra nog skumt, så mötte ja väl själva länsman ve korsvägen där oppe på skogen. Ja trodde rakt ja skulle få slaget, så olustig å besvärsam kände ja mej, men dä va inget te göra åt saken så ja gick bara på å apa ätter kärringfasoner så gott ja kunde. — När ja kom bortåt länsman te så stanna han. — ’Vem kommer körandes här’, sa han. ’Joo’, sa ja å gnällde så illa ja kunde, ’dä ä Britta i Engkärr’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’ä mor Britta ute å kör så sent?’ ’Jaa’, sa ja, ’ja va tvungen te köra ätter lite hö från min ängslada där nere på myr’n’, sa ja, ’å ja får ju göra’t själv, för gubben min dog i vintrase, som nådig komsarien vet’, sa ja. ’Ja’, sa han då, ’han gjorde ju dä, men har mor Britta hört, om di har skjuti någe i skogen di här daga’, sa han. ’Näij’, sa ja, ’ja har inte vari i skogen förr’n nu, så nån jakt har ja inte hört te’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’men dä har säkert tjyvskjutits älg här på markerna, å dä undras mej, om inte Per Larsson har ett finger mä där’, sa han. ’Per Larsson’, sa ja, ’den stackarn som knappt kan gå. Han högg sej i foten härom sistens på vebacken, så den har då inte kunna gjort någe hyss i skogen i vart fall nu’, sa ja. ’Jaså’, sa han då, ’ä dä på dä vise, ja, då får ja väl söka på annat håll då’, sa han å mä dä bjö han gunatt å gick.»
»Nåå?»
»Ja, ja körde in lasset i skogen i rödaste rappet, så snart han va borta, å tvätta kritan åv hästen i en handvändning i en kärrputa som va där, å släppte honom i vall i hagen, å så skena ja hem å kröp burdus i fållbänken å fick kärringa te linda traser om foten.»
»Nåå. Kom länsman?»
»Ja ja men. Men han va försent ute den gången, å aldrig kunde han ana, att den, som låg i sängen mä foten omlindad, va den kärringa, som han mött på skogen en stund före, så han fick lort på sina klor å fick gå sin väg.»
»Och fick inget älgkött den gången?»
»Jo han högg en bondtamp där söder i sockna sen, som hadde hitta en hel stor tina mä saltat älgkött i sin ängslada — vem som hadde skjuti älgen vet ja inte — å som hadde gått å givi bort te bekanta åv kötte. På så sätt fick länsman veta’t å la beslag på alltihop, både dä bondtjyven hadde å dä han hadde gett bort å så fick bonn böta för han haft älgkött under förbjuden tid.»