»Hade de gått långt?»
»Näij. Ja träffa dom i kanten åv en liten havreodling. Den ena låg, då ja kom, å den andra gick ett stycke därifrån å fnalla å åt. Då stog ja i ett bra tätt busksnår under vind, å sen ja bundi fast hund ve en liten gran å fått’en te låta bli å gnissla, så la ja te öga å satte in kula bakom bogen på den som va på bena, å han föllt som en säck. Den andra for opp, som dä small, å gav sej i väg, men ja hadde redan slitit opp slutstycket å fått in en ny patron, å den kulan fick han i nacken, så han stöp på fläcken han mä, å så smög ja mej fram å stack bägge två.»
»Och sedan låg Larsson tyst en stund?»
»Ja en hel timme. Men ingenting hörde ja, å då gick ja tebaks te älgarna å risa ner den ena riktigt ordentligt, å ett bra stycke låg di från varandra förrexten.»
»Och sedan hämtade Larsson kamraterna?»
»Ja, jag gjorde så, å när di frågte hur dä hadde gått, så sa ja, att ja bara hadde sitt en älg, för den andra va nog inne i tätningen, å att ja inte hadde kunna hålla klorna på mej utan skjutit den som ja såg. Nå, dä va ju bra, tyckte di, för då hadde vi i alla fall både färskt kött te äta nu, å så kött te salta ner te jul, så dom va storbelåtna.»
»Nå, men hade de inte hört bägge skotten?»
»Jo visst. Men ja sa, att ja hadde vari tvungen te skjuta två gånger på älgen, å dä andra kulhålet hadde ja ju gjort mä kniven å en vass gren. En har väl vari mä förr, vetja.»
»Hur fick ni hem köttet sen?»
»Jo vi stycka, vi, å bar opp alltihop i en ängslada, som va full mä hö å stog ett stycke ifrån, å så grävde vi ner alla tarmar å sånt å brände en smula på marken så dä inte skulle synas. Sen skulle dom där bägge karlarna hämta alltihop på natten å salta ner utom en del, som vi skulle ha färskt, å ja skulle få hämta mitt hos dom ätterpå.»