»Och ni följde de tre?»
»Ja, vi gjorde så. Å när vi hadde kommi fram ett stycke te, te nåra tätningar som va där, så börja hund på te bli oroliger värre å streta hårt i kopple å gnissla. Då försto ja, att älgarna stannat å inte va långt borta, men som dä va tätt där värre å svårt te ta sej fram tyst, fast vi kom under vind, så ville ja inte, att vi skulle gå på mä hund å försöka få skott på dom, för ja va säker på, att di skulle höra oss där i moraset å ge sej i väg, så vi gjorde på ett helt annat vis.»
»Jaså. Hur då?»
»Jo, vi gick tebaks ett stycke å så gjorde vi en stor krok te vi kom opp te ett lite fall, som låg strax ovanför den där tätningen, där älgarna stod, å så sa ja te kamraterna innan ja ställde ut dom: ’Dej Olof känner ja å vet, att du kan hålla i ett gevär å har reda på, hur dä här ska gå te, men svåger din känner ja inte alls’, sa ja, ’å därför säjer ja så här: när älgarna nu kommer så skjut, å faller dä någe, så stick’et mä samma, men rör’et inte sen, utan håll er undan te ja kommer. Å blir dä någe skadskjutet, så följ inte på, utan dä ska vara pang-pang — å så dödstyst i skogen, för vi vet inte vilken minut vi kan få skogvaktare å bruksherrar på oss’, sa ja. Å mä dä basa ja åv.»
»Och gick ned till tätningen igen?»
»Just dä ja. Ja tog samma krok tebaks, ja, från fällan där kamraterna stog — å dä va mä ett åv di bästa älgpass, som fantes på trakten — å sen ja hadde kommi på spåret igen, gick ja bara på ätter som hund ledde å skrämde opp älgarna, som låg på en liten mossplätt där inne i tätningen.»
»Och Larsson släppte inte hunden?»
»Ja va väl inte tokig heller. Hadde dä blivi hundskall åv i skogen så hadde vi haft skogvaktare å länsman å fan å hans gamla mormor på oss burdus, vi. Ånej, ja akta mej allt. Ja hörde hur älgarna tog kursen opp mot fällan, där Olof å svåger hans stog, å bäst dä va så small dä tre skott ätter varann — pang-pang-pang —, å så vart dä dödstyst igen. Då gick ja åt sidan ett bra stycke från spårena å kröp te mä hund i nåra täta buskar å fick mej lite te äta å där dröjde ja en hel timme å bara lyddes, om ja skulle få höra nån komma. Men inte en knäpp hörde ja, så sen timmen hadde gått så tog ja mej så vackert opp te fällan, där ja hadde kamraterna å där ja va tvärsäker på, att di hadde nån älg liggandes.»
»Nå, hur många hade de?»
»Inte en enda, han. Inte en heller. Dom hadde stått å skjuti blanka bommar, dom kräkena, å harmgiriga å förbannade va dom, så dom va färdiga te kräks bägge två. Ja, dä va inget te göra åt saken, så vi låg där en stund te, men så sa ja: ’Bli kvar här ni’, sa ja, ’så ska ja gå å si ätter, vart dom där andra två älgarna har tagi vägen, å när ja får reda på dä, så kommer ja tebaks å varskor’, sa ja, å mä dä gav ja mej i väg. Spårena hitta ja snart, där dom där två skiljts från di andra, å så fick hund ta an dom å så bar de i väg igen.»