»Ja, stackars fan. Han va väl så illa mäfaren utå väta å köld å hunger, så han va visst inte riktigt klok. I vart fall inte då. Å si skuta hadde han ju mista, stackarn. Men vet han hur han gjorde?»
»Nej.»
»Jo, han passa på nästa gång en våg hadde gått förbi å då gav han sej i väg slirandes mä fart ner för dä våta, branta berge å föll te sist ner i grundvattne, som va där ett ögonblick utåv suget. Ja skrek te Herman: ’Hal in, hal in, gosse. Hal va du orkar’, å dä gjorde han, men då gick sticket opp kring kroppen på skepparn, så illa va dä slaget, å Herman fick bara in tomma linan. I nästa sekund kom dä ett rytandes brott å vräkte upp, så skumspruten stog i högan sky, å ja såg ett ögonblick kroppen på skepparn oppslungad i fradgan just på branten åv berge. Då vråla ja åt pojkarna: ’Ro, ro pojkar, ro för livet’, å di tog i, så askårerna stog som sprättbågar. Opp rännde vi med fart te nästa våg kom, å mä den körde ja båten halvvägs opp på berge. Farligt va dä ju, men dä gav ja rackarn. Dä gällde ju te rädda liv, vet ja. — När vågen rulla tebaks, höll pojkarna igen mä årerna, så båtstäven tog i berge mä en smäll, å då skrek ja te Herman, som hadde slängt in sin åra å kika över bogen: ’Sir du honom, gosse?’ å i samma tag vräkte han sej överbord mä halva kroppen å låg still så, fast armar å axlar arbeta på honom, å då förstog ja, att han hadde fått tag i skepparn. Båten fick följa mä suget ut klar klippan å Herman höll fast som en hund i en grävgalt, å när vi var gott klar berge, kasta Alrik Bergström in sin åra mä, å han å Herman drog skepparn inombords.»
»Va han vid liv?»
»Ja, han va dä, men sanslös å sönderslagen å full mä vatten förståss. — Nu gällde dä te komma hem mä folket så fort som möjligt, så tre åv pojkarna å den åv tyskarna, som va morskast, spände på te ro runt insidan Södersankan å vidare oppåt så mycke dom rådde. Herman släpa skepparn akteröver bort te mej, han, å fick opp’en på en toft, å där rulla han honom å arbeta mä armarna hans för te få liv i’n å vattne ur’n å blon i omlopp. — Ja, pojkarna å den där tysken rodde som hedningar rätt emot sjön i den där helvetesgryta vi va, å långsamt gick dä alldeles förskräckligt, men dä gick. — Min tanke va den, sir han, te ta mej rätt opp mot sjön i lä under Törnskär å få god höjd å så sätta segel å basa i väg hem.»
»Nå, hur blev det med skepparn?»
»Jo, mens pojkarna rodde å rodde å ja satt å styrde å passa sjöarna, så höllt väl Herman på mä honom, stackare, men dä va lögn i helsike han fick liv i’n. Då sa ja te sist: ’Ta rodre du, Herman, så ska ja fresta’, sa ja, å mä dä bytte vi plats. — Ja, ja rulla en karl å arbeta mä honom, så dä kan han aldrig tro, men han låg där rakt som ett lik, å inte va dä gott te arbeta mä kläm heller i den sjögången å överspolningen. — Men så kom ja te tänka på brännvinsflaska, som ålderman hadde gett mej, så ja tog å vände skepparn på rygg, så huve hängde bakåt utanför toftkanten, å så tog ja fram buteljen å slog en dryg skvätt i näsa på’n. Dä va allt boten för’en dä, ska han si, för då nös han te så ja trodde han skulle spräcka skallen på sej. Ja vart gla utå helsike, kan han tänka sej, å så sa ja: ’Jaså, du nys, din lilla djäkel’, sa ja, ’då ska ja snart få liv i dej’, å mä dä slog jag en redig klunk i halsen på’n. Dä gjorde susen dä, må han tro, för han kasta sej helt om mä en utsjungning, å saltvattne stog som en kvast ur halsen på’n. När ja sen hadde arbeta mä honom en bra stund te, så va han så tom som ett urblåst ägg å fick igen anden sin riktigt bra å pulsen mä, för den deln. Då slog ja i honom en halv sup å svepte en tröja om’en å sen fick han ligga där å ta igen sej, å så gav ja de andra karlarna mat å brännvin också å söp å åt själv mä, å dä pigga opp oss duktiga tag.»
»Så ni kom upp under Törnskär till sist?»
»Ja, vi gjorde så. Men då va vi dödströtta varenda man å halvdränkta utå saltvatten, å två utå årerna hadde bräckt för oss. Men vi hadde ju tockna i reserv, så dä gjorde ju ingenting. — När dä börja te skymma på på ättermiddan va vi te sist oppe under Törnskär, å då sa ja: nu slipper ni ro mera pojkar, för nu sätter vi segel å basar i väg hem.»
»Och det gick väl galant?»