Medan han pratade hade kamraten plockat fram sin thermosflaska samt koppar och tillbehör ur ryggsäcken samt dukat på berget bredvid mig och då jag till påtåren halade upp en liten butelj »Black Princess» ur min påse, drog upp korken och bad honom slå i, lät han icke säga sig detta två gånger utan spillde i en dryg ranson i den blårosiga koppen.
»Dä ä rart dricka, det här», sa han. — »Men nu tar jag och knallar mig undan, för nu är det ljust nog och nu kan det komma fågel när som helst.»
Ekan svängde runt bortersta udden och försvann snart ur synhåll dold av stranden och jag satte mig upp på den något högre avsatsen i skrevans bakre del, tände en cigarrett och betraktade de ljusnande vidderna där framför mig.
Österhimlen hade nu antagit en varmare färg, ljusningen sträckte sig nu över zenit bort emot väster och de först så stora och klara stjärnorna krympte ihop och slocknade efter hand. Vinden hade nu så gott som dött ut helt och hållet, endast här och var mellan holmarna syntes vattenytan svagt räfflad och den stora dimbanken där borta över fastlandsskogen hängde hotande ända ned mot innerfjärdens gråvita istäcke.
Schy—y—y. Ett par gräsänder kommo svepande runt udden lågt efter vattnet och fällde till vänster om mina knipvättar. En stund lågo de orörliga med sträckta halsar liksom för att se efter att ingen fara hotade, men gåvo sig sedan upp emot stranden och följde denna i sakta mak utåt. En orrtupp hade vaknat på den norra, skogiga udden och började bullra och blåsa och strax efter fick han svar av en annan till höger om mig uppe i backarna under det att en tredje hördes som ett avlägset eko långt borta på fastlandet. En och annan mås kom singlande utifrån och fortsatte in emot fjärdens buktande isbro, där rörliga, svarta punkter skvallrade om morgonhungriga kråkor. Utifrån vidderna kunde jag höra alfåglarnas sång ljuda som ett avlägset klockspel och såg en och annan av dessa snabbvingade havets sångare komma ilande tätt efter vattenytan in emot storfjärdens tångklädda undervattensgrund.
Schy—y—y. — I en vid, fallande kurva kom en ensam storskrakhane susande ned ur luften, så det formligen fräste om vingarna, gjorde en lov efter vattenytan och fällde. — Pang! — Där låg han orörlig på rygg och gungade så sakta i de småvågor, som uppkommit, då han med sin hårda fart tog vattnet. Den uppgående solen belyser skarpt hans orangefärgade bröst och hans vita, med fina, svarta ränder tecknade vingar och sidor och jag sitter just och undrar, om han skall vara väl skjuten nog för att kunna stoppas till rumsprydnad, då en tilltagande, skarp vissling kommer mig att rycka till och ofrivilligt böja mig ned.
En svärm knipor kommer dängande i sundet mellan de mitt emot liggande holmarna, ämna sig tydligen först in i fjärden till isbron där, men få se mina vättar och sänka sig hastigt mot vattenytan, göra en kort sväng och fälla.
Där ligga tre blanka tillsammans med sträckta halsar under det en av honorna närmar sig gruppen med huvudet framsträckt efter vattnet. — Ännu är hon ur skottlinjen — pang! —
Som uppsugna av ett skydrag slunga sig de kvarlevande upp i luften i ilande fart och ett kastskott, som jag skickar efter en av de vitblänkande hanarna, resulterar blott i en klar bom.
Nu hör jag dunket av åror bortifrån holmens högra strand och strax därefter skjuter storekans stäv fram förbi udden. Alfred svänger in båten mellan de över vattenytan synliga storstenarna, plockar upp de skjutna fåglarna och säger: