En svärm storskrak kommer högt upp i luften med kurs nordvart följd på något avstånd av ett par lommar; en flock kacklande vildgäss drar i svinfylking över skogstopparna mot innerfjärden, och kråkor och havstrutar, dessa havsbandets marodörer, fara fram och tillbaka, från holme till holme i farvattnet och söka skadskjutet vilt, någon knipa eller skrak.
På länge har jag nu ej haft något fäll, utan blott sett en och annan svärm fågel draga fram därute i gattet, och då jag varseblir Alfreds sköteka, som sticker fram väster om Norråsens låga udde, stiger jag upp ur min koja och går upp på berget för att sträcka en smula på kroppen.
Ett vin i luften, ett fräsande ljud och då jag hastigt blickar upp ser jag ett par storskrakar susa uppåt stigande allt högre över trädtopparna bakom mig.
Så där är det vanligen. Så fort man reser sig upp efter en halvtimmes väntan eller mer, så nog kommer det fågel och tänker fälla. Men lika gott. Det räcker med dem jag har.
Nu är kamraten i färd med att plocka upp det skjutna och strax därefter skrapar hans båt mot strandstenarna.
»Nåå, vad fick Alfred?»
»Ett par alingar. De låg och matade sig därborta nord på Norråsen, och jag rodde på dem, då de voro under. Men vill han sitta längre?»
»Nej! nu far vi allt hem. Klockan är mycket och sträcket slut. Och jag har nog med fågel förresten.»
Alfred svänger om båten och börjar taga upp vättarna under det jag samlar ihop mina tillhörigheter och gör mig klar till hemfärd.