Ett par knipor komma under visslande flykt susande ned ur luften, men kasta genast skrämda om i en tvär böjning och ila vidare in emot fjärden.
»Det är sig likt varenda gång och varenda vår», säger Alfred, som nu fått upp lockfåglarna och hamnar aktern mot land, så att jag bekvämt skall kunna stiga i. »För så fort man tar upp så kommer det fågel och vill fälla. Det slår aldrig fel.»
Strax efter sitter jag mjukt och behagligt på skinnfällen i storekans akter under det kamraten ror hemåt mot de röda sjöbodarna i vikens botten, som lysa så bjärt i vårmorgonens strålande sol.
»Det finns mer kaffe, om det smakar», säger han plötsligt och drar in årorna.
»Ja, gör i ordning, så skall göken få gala», svarar jag och halar upp min bastomspunna »Black Princess» ur ryggsäcken.
»Skall det inte vara mera socker?»
»Nej, spar på varan. Det är bra som det är.»
»Ja, han sa så, han, som hade eld i håret, också. Men vet han varför han sa dä då?»
»Nej, det har jag aldrig hört.»
»Jo, för nu har jag dess bättre bå ljust å varmt, sa han, tack och lov. — Å gutår nu och tack för mig.» Alfred höjer den bräddfulla koppen, synar ett ögonblick dess underliga innehåll, där den skurna grädden ligger som vita trådar, men för den så till munnen och tömmer dess innehåll i ett enda drag.