»Glad to see you, lad!» Ett par stadiga dunkningar i ryggen. »Men varför kommer du inte ombord och hälsar på gamla vänner?»
»Jag trodde farbror var uppe hos förvaltaren ännu.»
»Inte! Prat tok! Tullarn är jag klar med och förresten kommer jag ju som inrikare — lossade saltet i Stockholm, vetja — så den saken var snart uppgjord. Men stig in, får vi se, om du känner igen dig.»
Georg-Nicolaus’ gamla kajuta, ja. Den kände jag nog igen, och ytterst litet hade där blivit förändrat — om jag undantager en med gul tofs prydd, kritvit kakadua som med huvudet före äntrade ned mot sin matkopp utefter burens ståltrådsgaller — sedan jag sista gången, en strålande juldag för ett och ett halvt år sedan, var kapten Kruses gäst.
Där stod det avlånga, smala mahognybordet framför den mot akterskottet väggfasta, läderklädda soffan — Ormen Långe, som gubben kallade den — där hängde kontrollkompassen i sin mässingsdosa uppe i skylightet och nickade så sakta i takt med skeppets rörelser och på hörnhyllan stod den vanliga falangen av stora dricksglas kring en vattenkaraff av väldiga dimensioner. Under klockan på förskottet, vilken som förr lät höra sitt korta, distinkta tick, tick, tick, satt aneoridbarometern, väderspåmannen, och upp under det glänsande vita taket lyste rader av breda mässingskrampor uppbärande de hårt sammanrullade sjökorten.
»Sitt i båten, gosse», gubben gjorde en handrörelse mot en av de bredkarmade stolarna vid bordets kortsida. »Stuert!»
Det knäppte i dörrlåset och skeppsstewarden kom inglidande på mjuka smärtingsskor.
»Stuert! Coffe and pistols for two! — Nu, när vi är hemma i Roslagen, skall vi väl dricka nationaldrycken. Eller hur?»
»Ja, har farbror bara någon ordentlig skeppargrädde, så.»