»Om jag har. Lugn i stormen, my beauty. Du skall få gammal rhum, som gnistrar som flytande guld, gosse. — Se här, tag en cigarr så länge.» Gubben sköt en stor låda till hälften fylld med långa, mörka brasilianare över bordet.
Från det väggfasta mahognyskåpet till vänster om soffan, ovanpå vilket kronometern stod i sin brunbetsade låda, hade stewarden under tiden hämtat och satt fram en tung silverbricka och på den placerat lövtunna koppar och fat av blåvitt, ostindiskt porslin, och där bredvid ställt tvenne höga, egendomligt formade och slipade glas — pistolerna, som gubben kallade dem.
»Bästa kaffet, kapten?»
»Of course! What do you think. Tag av den blå javan. — Nåå, gosse! Känner du igen dig?»
»Visst! Det är bara gojan, som är ny härinne.»
»Ja, jag var ju tvungen att skaffa mig något sorts husdjur. Laban, min gamle hankatt, turken, du vet, med halvmånen i bringan, han blev kärlekskrank i England sist och gick i land och fastän jag hade så gott som hela besättningen att leta efter honom bland brädstaplarna på kajen och låg över ett helt dygn längre än jag hade behövt, så var han nach Honolulu gegangen. Såg aldrig skymten av honom. Fick väl fast i något kjoltyg förstås. Så jag köpte mig det här spektaklet för att ha något sällskap. — Nåå, vad heter du i dag?» Gubben lät höra en låg, kvittrande vissling.
»Jacko Poppedry! Jacko Poppedry!» skränade kakaduan från sin plats på pinnen och slog upp den långa gula plymen.
»Bra, stuert! — Ja, visst. — Rhum, ja. — Tag till vänster i facket. Black Eagle skall det vara.»
Det doftade från den ångande heta, bukiga kannan av gammalt silver, som stewarden nyss, jämte sockerskål och gräddkanna av samma modell, satt på brickan, och en tunn sky ringlade sig från dess pip upp mot skylightet. En åt sidan förd skjutdörr i panelen blottade gubbens »giftskåp» och därur hämtade stewarden fram en smal, bastomspunnen flaska, som han med ett vant grepp korkade upp och satte bredvid glasen.
»Se så! Klart till drabbning! Sköt om kaffet, du, så laddar jag.» Och därmed fyllde gubben de konstigt formade bägarna med den simmiga, brunröda vätskan. »Och skål nu och tack för gammalt. Det var fägnesamt att se dig igen, gosse.»