»Strax förut avmönstrad från en gröning — hårda båtar att fara i, dom där — hade tretton pund på fickan — kom i land och skulle ha ett glas — törstig, förstår du, törstig som tusan — träffade kjoltyg inne på syltan och bjöd förstås — old Seaburg knusslar aldrig — fick vallmo i ölet och slocknade — slocknade, you know, och vaknade på en bakgård — hade inte ett öre i fickan, inte så mycket som en farthing — sålde landgångsriggen och fick panta min sjösäck i förrgår hos Bill Blue på Red Lion för tio shilling. — Hör du, det finns väl inte någon plats att få här ombord?»
Jo, nog skulle vi ha en man alltid, ty en av pojkarna, en finne, hade blivit förd till sjukhuset samma dag.
»Gör vad du kan, gosse, och kom ihåg — att det är gamle Sjöberg, som ber dig om ett handtag.»
Ja, jag gick akteröver till skepparen och hade ett samtal med honom och resultatet blev, att jag med ett pund i fickan och monsieur Choebère i släptåg, gick upp till staden för att lösa ut gubbens sjösäck på Bill Blue’s krog.
Nå, detta var snart gjort och sedan vi fått oss ett glas öl — old Seaburg var törstig som vanligt förstås — traskade vi nedöver igen. I dörren till sista huset på gatan stod en tjock, överförfriskad och trasig matrona och ropade på sin pojke, en smutsig valp på tolv, tretton år som spelade sten med några liknande busfrön i rännstenen.
»Tommy, min gosse», hickade kärringen, »gå och köp för tre pence whisky åt din gamla sjuka mor och för en halv pence rökt sill åt din rackare till far, men skulle du möta kräket på gatan, så säj, att du skall gå och köpa fotogen. Kila på nu, Tommy!»
Kolen kommo snart i skutan och vi till sjöss i en rykande kuling av västan, kall som bara skam och old Seaburg, som bara hade »varmväderskläder», i sin tunna sjösäck, frös som en hund till att börja med. Men han visste på råd, gubben. Han traskade akteröver till skepparen och tiggde sig ett schok smärting av vilket han sydde sig ett par stadiga byxor och dito sydväst — den senare borde då absolut ha förvarats till Nautiska muséet — vilka plagg han sedan plankströk med svart oljefärg och se’n fick det blåsa hur kallt det ville, så stod monsieur Choebère rycken — isynnerhet sedan han vunnit ett par tjocka kalsonger och en dito isländare av mig och min kamrat på cribbage.
I Malmö skildes våra vägar. Jag for hem och old Seaburg skulle — efter ett samtal, som min kamrat haft med förste styrmannen — få stanna ombord till lasten var ute, för att tjäna sig så mycket mynt, att han kunde rigga upp sig något och betala sin resa över till England, för att komma ned i värmen igen under vintern. Min kamrat och jag hade för resten stoppat litet slantar i revolverfickan på gubbens gamla smärtingsbyxor.
En del år efteråt kom jag till Middlesborough och gick en dag efter välförrättat ärende tillsammans med en god vän in på Wellington för att få en drink. Inkommen i det allra heligaste fick jag se en syn. I en stoppad, bekväm länstol, med ett stort grogglas bredvid sig på ett litet bord satt old Seaburg och sov. Sov som ett gott barn, trött, överförfriskad och nöjd att vara i hamn efter — som det tycktes — en långresa, ty cheviotriggen var spritt ny, hatten likaså och skägget, som nu vitnat betydligt, var åter i stil med captain Kettles. Där satt han hopsjunken i den mjuka stolen och småsnarkade med de tjärbrända händerna slappt nedhängande medan emaljögat intensivt stirrade på den vackraste flickan bakom disken. Det var sista gången jag såg old Seaburg.