Vem av oss, som foro från London på 1890-talet, minnes ej »old Seaburg»? Norrlänningen med det långa, spetsiga hakskägget, smutsgult och mestadels ovårdat, samt emaljögat, som han efter en långresa på ett och ett halvt år äntligen fick råd att låta doktor O’Hara stoppa in i sin tomma tittglugg. Han for då för det mesta som man i engelska tramps och boskapsbåtar, men stack ibland i väg ut på långtraden ombord på någon fullriggare eller fyrmastare, efter vilka resor han åter uppenbarade sig på Commercial Road, klädd i en spritt ny cheviotrigg med hatten på svaj och skägget klippt efter mönster av captain Kettle, d. v. s. ett sannskyldigt torpedskägg, och bjöd över lag så länge pluringarna räckte.

Jag hade egentligen träffat honom en gång förut, innan vi törnade ihop i London, och det var nere i Frankrike i Bordeaux, när han for som förste styrman och flaggskeppare på barken Tamerlan av Robertsfors. Vi lågo då vid samma kaj och lossade och träffades om kvällarna på samma brasserie där värden, som förresten såg ut som en pensionerad major med sin runda mage och yviga knävelborrar, var artigheten själv mot den sprättige monsieur Choebère, som för tillfället var hans allra bästa kund.

Efter det sammanträffandet dröjde det några år och så törnade vi som sagt ihop i London igen. Men då hade sprätten fått vika för halvherren, ty old Seaburg, alias monsieur Choebère, alias Valle Sjöberg från Örnsköldsvik, dyrkade Bacchus mer än lovligt var och slantarna rullade undan värre. Och togo dessa slut innan han bestämt sig för att gå till sjöss igen, hittade han på alla möjliga knep för att skaffa sig pekunier och hålla ångan uppe. Vem minns ej t. ex. hans galna påhitt att en kväll, då han åter blivit nekad mynt av boardingmastern, smita ned i dennes stora hönshus på bakgården och anamma den stora ankbonden, vilken han stoppade innanför sin vida slängkappa och under allas, och först och främst gang’ets jubel förstås, satte på disken i privata barrummet på Roaring Bull och sålde till värden, den gemytlige skotten Gregor Mc Laren, för klingande mynt. Eller då han, när det var mera ebb än vanligt i penningpungen, klädde ut sig till tiggare, tog ut emaljögat och vindade lömskt med det andra samt ställde sig i hörnet av Commercial och Burdett Roads tills han blev upptäckt av den verklige yrkesbrodern, som hade monopol på det hörnet samt ett stycke av gatan, blev haffad av polisen och till sist, efter sju sorger och lika många bedrövelser, löstes ut av ett par landsmän, som nyligen kommit tillbaka från en långtur och tyckte synd om gubben Sjöberg. Han var född med ett stycke salt i halsen, old Seaburg, det är säkert det.

Ett par år efter den händelsen begav det sig, att jag, som kommit tillbaka till London från en långresa med en engelsk ångare, mönstrade som matros med en till södra Sverige från Nova Scotia inköpt bark, för att komma hemöver utan att behöva betala min resa, men i stället ha en extra slant i fickan vid framkomsten. Ja, d. v. s. egentliga orsaken var nog den, att en gammal vän och kamrat, vars ben nu vila i Kongos jord — om han blev uppäten vet jag ej med säkerhet — strax före mig mönstrat på samma fartyg i samma lovliga avsikt att komma hem ett slag och det var nog utsikten, att ännu en gång få kampera ihop med honom som gjorde, att jag tog den sista matrosplatsen, som fanns kvar på kareten.

Nå, från London, där fartyget inköpts av det nya rederiet, bar det av med oss till Hull, där vi i sinom tid skulle få barkens vackra skrov fullt med black diamonds för Malmö. Under det att resten av besättningen knogade med barlasten, sysslade min kamrat och jag med en del ändringar till väders, och det var under utförandet av ett arbete på fockrån, som jag blev anropad från kajen. Jag böjde mig ned och glodde och där, vid alla gudar, stod old Seaburg. Men det var inte den sprättige flaggskepparen från Bordeaux och ej heller halvherren från Commercial Road utan en trasig, eländig, utsvulten stackare med ovårdat skägg och ett halmtak med stora råtthål i på skulten. Och detta i november månad.

Jag gick genast i däck förstås.

»Hallå, gamla saltvattensgroda! Hur lever världen med dig?»

»Uselt!»

Det var allt vad old Seaburg orkade med och för att pigga upp honom, tog jag in honom i timmermansshop’et, där jag logerade, körde i honom litet föda — som vår hygglige steward vänligt nog stack in genom luckan till kabyssen — och bad honom berätta.

»Å! En rackarns otur som vanligt, kära du.»