Men nu ryckte det till ett duktigt tag i gummans tagelrev och upp på isen slängde hon en stor grann stenlake. — Nå så djädrar innerligt nådigt annacka! — Det var inte nog med att hon skulle få äta hornsimpor till julamat och sticka sönder sig på de där helsikes ulkarna utan nu skulle ett sånt där gulgrönt astyg, som slingrade sig som den värsta orm på isen och visade sitt gråblå gap, komma och förarga henne också. För nu var Renströmskan arg. Så där riktigt ordentligt etterdjäkligt storilsken, som en satkärring kan och bör bli, när det går emot.
Men om någon trodde att hon ämnade ge sig, så toge han allt fel, för fiska skulle hon, om hon också behövde göra hål så tätt så hela viken såg ut som ett durchslag.
Trälådan fick sig en spark så den for som ett skott bortöver isen och gumman hade så när satt sig på ändan igen, men stöttade sig i sista minuten på billen, och så traskade hon efter i det hon läskade sin själ med allehanda vackra uttryck, vilka dock absolut ej återfinnas i psalmboken.
Sedan hon hunnit fatt lådan och konstaterat att den haft vett att stanna på en bra plats, ställde hon sig bredbent och började hugga i ilska med billen, så isflaken yrde omkring henne. Snart fick hon hål och högg ur bottenskorpan och så skulle vaken underhuggas för att ej reven och de kommande fiskarna skulle hänga upp sig.
Hade nu kärringen varit sansad och lugn hade nog allting gått väl, men ursinnig som hon var av motgångarna högg hon i formligt raseri, och så hände det. Billen slant och Renströmskan for framstupa av farten. Kärringen stannade ovanpå och isen slog till henne så pass, så hon slocknade för en god stund, men billen fortsatte genom vaken och hamnade på sjöbotten. Lådan, som fått sig ett par försvarliga aktersparkar, singlade i väg i broderlig förening med de stora laddorna ett stycke bortöver.
Härute hittade gubben Åbrandt henne avsvimmad, då han på hemväg från Hanstavik tog genvägen över sjön, och då han omöjligen kunde klara kärringen ensam, måste han springa efter hjälp. På en stor kälke blev nu Renströmskan, som omsider vaknat till liv, behörigen hemforslad och bud sändes ögonblickligen till barnmorskan, fru Rundlöf, som bodde nära intill och var mycket styvare än själva doktorn. Hon kom också och bäddade ner gumman i fållbänken och började sedan lappa ihop henne. Några lösa tänder behövde hon ej plocka ut, ty Renströmskan hade som tur var ej några att slå loss, men den förr så granna krikonfärgade näsan var nästan förfrusen och satt som en degklump i ansiktet och smått vindögd hade hon blivit av stjärnsmällen också, gumkräket. Munnen var svullen och snedvriden och käkarna låste sig som vid difteri, så under tre dygns tid var man tvungen att mata Renströmskan med välling, som med en tesked hälldes in genom ena mungipan, som, tack vare smällen och den kalla isen i förening, hade halkat upp i närheten av örat.
Så tillbragte Renströmskan sin julhelg i det nådens år 1912 och aldrig lär hon glömma det fisket, tänker jag.