När kärringen efter en stund hämtat sig från stjärnsmällen och känt över sina ädlare delar, skulle hon stönande försöka stiga upp, men det gick inte alls. Först vände hon sig helt om på magen och tänkte taga sig på rätt köl igen, men yllestrumporna slunto den ena gången efter den andra, och gumman slog bara i knäskålarna och höll ett tag rakt på att fläka sig. Så törnade hon runt igen och frestade på den vägen och var verkligen en gång nära att lyckas, men hur det var slant ena hälen i det avgörande ögonblicket, och hon dråsade i så stor hon var och slog nu bakhuvudet också, så att hon såg alla stjärnor och himlakroppar på den norra hemisfären och en god del från den södra med på köpet.
Gumman Renström insåg nu det omöjliga i att försöka taga sig upp, så hon tillgrep en annan taktik, och om någon nu hade stått på stranden, skulle han fått se en gammal ful påbyltad kärring i smutsgrå strumpfötter kravla omkring på alla fyra ute på den blänkande glansisen och jaga efter sina bortsprungna fotfodral, och det var ett arbete, som hon höll på med en god stund. När hon så äntligen fick tag i rymlingarna, var hon så matt, att hon måste lägga sig ned och flåsa ut, innan hon kunde fortsätta, och då hon en gång fått krafter därtill, tordes hon inte ta laddorna på sig utan körde händerna ned i dem och kravlade långsamt och stönande bort till isbillen. Ditkommen hasade hon sig upp på lådan, fick »pottforerna» på sig och vilade ut ett tag, i det hon lättade sitt sinne med några väl valda ord om isen, gubbens gamla sjöstövlar, billen och allt annat med förresten.
Med sinnet styrkt av bönen och kroppen någorlunda i jämnvikt, började hon ånyo färden till stranden, men nu i sällskap med sin järnbill, och uppnådde så småningom stugan utan vidare missöden. Nog var hon öm i ändan alltid och hade ont i knäskålarna och händerna, men kärringen var ej av den sorten, att hon gav tappt i första taget, utan ut på den hala isen skulle hon igen, och för att riktigt styrka, stödja och stadfästa klev hon in i kammaren och gick bort till det blåmålade hörnskåpet, där hon hade trösten för alla vedervärdigheter tappad på en fyrkantig grann flaska.
Nu kände sig Renströmskan lätt som en tätting i kroppen och nu skulle det fiskas och det med kläm och till den ändan gick hon ut, tog fram isskopan och korgen från skjulet och nådde efter en försiktig vandring sin stora trälåda ute på viken.
Skjutande denna framför sig masade hon sig småningom längre ut till sina gamla beprövade fiskeplatser, väckte ett lagom stort hål med billen, ränsade väl med skopan och började, sedan hon satt sig på lådan och fått djupet med pimpeldonet, att fiska med de reglementerade rörelserna åt sidorna och uppåt med metträdet. Men det tycktes vara alldeles förkylt, ty fastän hon satt både länge och väl och slog de grannaste trumvirvlar med handloven och donet kändes ej ett enda hugg. Ilsken spottade hon ur sig några vackra ord om abborrarna och hela deras anhang, drog sig några meter längre bort, väckte en ny vak och började där att fresta lyckan.
När hon setat en god stund och knyckt och var i begrepp att resa sig och flytta till en annan plats, fick hon plötsligt ett bra napp och vindande upp reven på gammalt gott manér ömsevis på metträdet och skopskaftet slängde hon upp, icke en abborre, som hon hade väntat sig, utan en stor gapande taggig otäck ulk med magen färgad som en flugsvamp.
Tvi för den sure såna djädrans leda fiskar det fanns till. Stuckos gjorde de som den värsta igelkott, bara man rörde vid dem, fula voro de som fan själv och grisen ville inte äta dem en gång. Tvi för attan såna åbäken.
På ulken kommo några simpor och gumman hade nog lust att sluta fisket nu när som helst, ty det fanns icke stora utsikter att hon skulle få annat än såna där »djädrans horngumsar», vinden hade friskat och blåste isande kall och öm var hon i kroppen både här och där av de genomgångna strapatserna. Men ett tag till skulle hon fresta, så det bar av med henne ett stycke bortåt igen och om en stund hade hon fått ned tennpirken i ett nytt hål och satt där och knyckte.
Napp fick hon nog och det tätt ändå, men det var bara hornbeprydda simpor och granna ulkar, som gjorde henne den äran att hänga sig på kroken. Simporna dugde nog att äta, voro riktigt goda för resten, men det var ett rackarns arbete att flå och rensa dem. I alla fall voro de bättre än handelsman Adolfsons torra dåliga lutfisk, som hon för resten inte köpt något av till helgen, och därför fingo nu simporna vandra i korgen under det att ulkarna med en ilsken åtbörd slängdes utåt isen till kråkmat.
Hå hå ja ja, det var ledsamt att vara fattig och usel och behöva sitta ute på sjön i kyla och blåst för att skaffa sig litet mat till julen. Beatedalarns högfärdiga satkärring, Krestin, hon hade något till bra hon. Hon hade råd att köpa hem både det ena och det andra från Stockholm, kunde sätta fram både ansjofisk och metforst på bordet, om det knep, hå hå ja ja.