Med ett ord: Han lär Dig och oss andra att känna och kanske ock något hålla av — som han själv gör — dessa farande sjömän, skärkarlar och småländska jägargubbar — och det är en god gärning. Ty de äro också en del av vårt svenska folk, med vilket vi alla höra samman, men känna mindre än vi ana.
Tack, Erik Sparre! Nu överlämnar jag ordet till Dig.
Vännen Stang.
RENSTRÖMSKANS PIMPELMETE
Kärringa Renström kom schasande nedför backen till sjön med pimpeldonet i vänstra handen och isbillen i den högra. Hon var just inte fager att skåda, det gamla trollet, där hon gick, ty hon verkade sannerligen mera trasbylte än någonting annat. På huvudet hade hon en av gubbens avdankade skinnmössor med öronlapparna knutna under hakan och till yttermera visso hade hon lindat en brokig, grann ylleduk om halsen. Vadmalsjackan var varken gjord eller tvättad i går och samma sak gällde klänningen, som stod upp fram, lyft i höjden av gummans stadiga potatismage, och visade hennes grindstolpar till ben i smutsiga gråvita ullstrumpor nedstoppade i ett par gamla f. d. sjöstövlar, på vilka skaften blivit avskurna. Hon tordes inte lyfta fötterna, när hon gick, utan asade sig fram på de stora laddorna stödjande sig på isbillen. I det sprit- och väderbitna ansiktet satt den krikonfärgade näsan, stor som en mindre björksvamp, bidevindbrassad, skrotad duktigt babord. Tandlös var hon i gapet som en lake, och de små ettrigt bruna ögonen glimtade sylvassa under de skarpa veck, som bildades av ögonlocken.
Det var »dan före dopparedan» och kärringskrället skulle ut och taga julfisken, gubevars. Hela hösten och förvintern hade det varit blidväder så gott som hela tiden, men nu hade det braskat till, och den lilla vik av saltsjön, som sköt in ända till ett par stenkast från hennes stuga, hade nu blivit överdragen med en flera tum tjock, fin glansis. Egentligen skulle hon ha varit ute föregående dag och väckt hålen för pimpelmetet för att nu ej behöva skrämma abborrarna mer än nödigt, men Beatedalarns Krestin hade tingat henne till att hjälpa sig med diverse stök, så hon hade inte fått tid att tänka på fisket. Något lämpligt väder var det ej heller, ty det var mellan sex och sju grader kallt, och den friska vinden stack som synålar i ansiktet och kom ögonen att rinna, men det kunde nu inte hin hjälpa, färsk fisk skulle hon ha och därmed basta.
Ensam skulle hon bli under helgen, gumman Renström, ty mannen, pråmskepparen, var på väg till Gevle med sin ark, bogserad av bolagets största, för isbrytning byggda båt. Gubben var hon lika nöjd om, han kunde gärna vara borta hela året, bara han skickade henne pengar ordentligt. Någon sympati hade aldrig funnits i det äktenskapet, ty gumman hade gift sig med honom bara för att han hade stuga och grund och litet mynt på banken, och därför hade det antagligen blivit som en person fick veta, då han frågade henne, om hon haft några barn: »näij, inte sen ja blev gifter».
Nu var hon nedkommen till stranden, sparkade med ett par tag loss en trälåda, som hon burit dit dagarna förut för att ha att sitta på, stack billen in i den och sköt chaiselongen framför sig på isen. Plötsligt stannade hon. Djäklar besitta och regera ett sånt fä hon var, ett sånt oförnuftigt nöt. Hade hon inte gått ifrån isskopan och fiskkorgen. Nu blev hon tvungen att gå tillbaka och hämta grejorna förstås. Inte för det var så långt inte, men isen var så djädrans hal, så man kom ju inte fort fram, och det var mycket som skulle göras, sedan hon fått upp tillräckligt med abborrar. Kärringen släppte isbillen, slängde pimpeldonet i lådan, gjorde kasande en helomvändning och började återfärden. Men sin vän, den skarpa billen, som hon i tankarna lagt ifrån sig, skulle hon aldrig gjort sig av med, det blev hon varse, ty kommen halvvägs till stranden snubblade hon på något vis, gjorde ett ytterskär bakåt på högra laddan, försökte åter få balansen genom att slå engelska öglan med den andra, men lyckades ej bättre än att hon med benen hoptrasslade, armarna viftande som väderkvarnsvingar och med fånigt stirrande ögon flög på ändan, så det råmade i isen. De hårda, tunga laddorna foro av hennes fötter och singlade iväg rackarn i våld i en livad ringdans omkring sig själva bort över den blänkande glashala ytan.