»Jo, dä va sent på natten, när Hök-Matte kom hem te sitt å inte ville han smaka maten, som käringa satt fram åt’en, å inte kunde han sova, när han en gång väl hadde kommi i fållbänken sin. Å i ottan nästa mårron basa han i väg te skogs igen.»
»Å då gick det bra?»
»Inte! Nej då. Inte ett liv han hadde mä sej, när han kom hem te sist å inte nästa dag heller å kärringa hans, som såg att han va mera besvärsam å konstbesynnerlig än vanligt, tog te å slå ikring å fråga, hur dä va fatt. Men inte ett ord ho fick ur’en. Men kärringa va enveten som synden å gav sej inte på vis eller sätt, å hur ho frågte å frågte å låg ätter’n som hin ätter en kolportörsjäl, så talte han väl om’et te sist bara för te få fre för’na. Å kärringa vart gla värre. Dä va då en riktigt rekorderlig karl den där Södervålabon, mente ho på, som ville hjälpa dom te få mat i huse, å ho kunde väl inte tro annat än karln hennes ville göra som han hade sagt. För så farligt va dä väl inte. Dä va väl i vart fall bättre än te svälta. Ja, sa Hök-Matte då, å då hadde han fått humöre sitt igen å va morsk värre, hadde andra gjort’et så kunde han göra’t mä för sämre karl va han inte. Å därmä blev dä.»
»Vad skulle han göra då?»
»Jo, vänt ska han få höra. Ett par dar ätter va dä söndag, å då tog Hök-Matte å kärringa hans å gick te körka å tog nattvarden, å då passa väl Hök-Matte på te smyga unnan oblaten å stoppa den på sej. Å sen knalla dom sej då hem. Nästa dag va dä solklart å fint värre å Hök-Matte basa åv te skogs, han, som vanligt, å ve middagstid, då sola stog mitt på himlen, ställde han sej på en vit duk, som han haft mä sej hemifrån å ladda ett skott i bössan å stoppa dit oblaten å så sikta han å sköt rakt in i sola. Men då blev dä ett rysbart spektakel, må han tro. Dä blåste opp en skrikandes storm mä en enda gående gång så träna braka ikull å åska gick, så dä va hemskt te höra’t, å blixtarna for som långa eldormar i luften. Då tog Hök-Matte te å springa hemåt, han, för nu va han rädd, å blospår va dä på den vita duken, han hadde stått på. Men när han kom hem, stog stuga hans i ljusan låga å kärringa å unga sprang omkring på backen å skrek å bäst dä va, så stog den där främmande jägaren mitt framför dom. Å han växte å växte te han blev högre än den högsta tall å ögena lyste som eldkol på’n å så skrek han så dä hördes över bå stormen å åskan: När du inte kunde tiga mä min hemlighet, utan bröt dä löfte, du gav mej, så förbannelse över dej å de dina. Jaga nu mä din aldrig felandes bössa, natt å dag, helg som söcken, år ut och år in, jaga, jaga, jaga! Å så blev dä. Kärringa å unga blev svarta, tjutandes hundar tvärt å så bar dä iväg opp i luften mä dom allihop å dä va den vilda jakten, som di gamla i farfars tid trodde di hörde här i trakterna på mörka höstkvällar, då stormen rev i storskogen.»
»Och Jernberg tror inte på sådant där.»
»Inte! Tokprat. Bättre vett har en väl. En ä väl civiliserader männischa, vetja, å inte nån hundturk.»
»Ja, men jag tror ändå, att Jernberg har litet utav det där i blodet och är smått rädd utav sig, när han är ute och kliver i skogen om nätterna. Är han inte det?»
»Hör han», svarade Jernberg och reste sig upp från sin plats på stubben. »Har han sitt svärmorskärringa mi?»
»Gamla mor Lena, ja. Ja visst.»