»Nej, det har jag inte.»
»Kan nog tänka mej dä, men dä var i vart fall han, som blev förvandlad te den vilda jägaren å som skötte om den vilda jakten, dom trodde dom såg å hörde här i traktera på den tiden.»
»Såå. Hur gick det till, Jernberg?»
»Jo, det va som så», svarade kamraten och letade fram sin gamla svartbrända pipa ur kavajfickan och började stoppa henne med karvad tuggtobak, »att den där Hök Matts Ersson, Hök-Matte di kalla’n, bodde för många, många år sen oppe i en liten stuga på norra kanten åv Svartmyran här syd i sockna å han va jägare å fiskare, han, som dom flesta här på trakten den tiden, för si odlad mark fanns dä då inte mycket å då. Nå, så va dä en höstdag som han va neråt Södervålagränsen te å jaga, men aldrig ett liv han fick heller å likadant hadde det gått dagen förut, så han va tungsint å besvärsam, när han nu gick hemöver, för han hadde inte ett dugg i väska å dä va smått om maten för käringen å ungarna hans hemma. Ja, som han nu gick där genom storskogen på kvällkanten å fundera på, hur han skulle bära sej te för te få någe vilt, i vart fall nästa dag, så kom dä en ann jägare å gick förbi honom mellan träna å höll kursen rakt ner mot Södervåla rågång. Den karln hadde haft tur, han, under dan, dä såg då Hök-Matte grant, för dä stack då ut bå hartassar å fågelfjädrar ur väska hans, å riktigt tung såg ho ut te vara förrexten. Den där karln kan nog mer än ja, tänkte Hök-Matte då, å fast han inte kände karln å aldrig visste sej ha sitt’en, så börja han på å gå ätter’n å ropa. Men den andra vånna’n inte en smul utan trava bara på, å te sist måtte då Hök-Matte börja på te springa. Men aldrig en smul dä hjälpte. Han sprang å han skrek, men den andra luffa bara på, han, å så bar dom i väg genom storskogen i kvällningen. Men när så den där främmande karln kom opp på korsvägen ve rågången ve storsten där, så stanna han te sist å vände sej om, å när så Hök-Matte kom fram dit mä andan i halsen, så sa han: ’Dä sir ackurat priciss ut som ja vore en tjyvskytt, ätter du springer ätter mej på dä här vise. Va vill du egentligen!’ sa han. Nu va dä en konstig händelse mä den där storsten också, för på den stog dä en lie inhuggen då, fast dä syns då inte mycke åv nu.»
»En lie! Varför stod den där?»
»Jo, si nåra år i förväg så hadde två bröder vari nere på en odling därbreve en sommarkväll å slagi gräse, å när dom sen gav sej på hemväg, så kom dom okontanta om en jänta, som dom tyckte om bägge två, å kom te stanna å träta just ve den där sten å bäst dom stog där, så svängde den ena brodern opp sin lie å stack ihjäl den andra. Å ätterpå, så rymde han te utlande å va borta ett helt år, men sen kom han tebaks å gick frivilligt i häktelse å fick sin dom å innan han dog så ba han att dom skulle hugga in en lie i den där sten, så att var enda männischa, som gick där förbi, skulle tänka en god tanke, så han te sist skulle få ärva himmelrike.»
»Nåå?»
»Ve dä tage hadde Hök-Matte kommi fram te den andra å svarte på fråga hanses. Inte springer ja ätter dej för jaktens skull inte, sa han, för skogen tillhör väl oss alla sockenbor å sockenbo ä du väl, fast ja aldrig sitt dej förr, men saken är den, att ja har gått näranpå en hel vecka å inte fått ett liv, sa han, å dä ä smått mä maten för dom hemma. Å när ja nu fick si dej gå förbi mä full väska, så försto jag, att du ä slängder mä skogskonster å tocke, å nu vill ja, att du lär mej va du kan, så ska ja inte bli dej otacksam, sa han. Då skratta den andra karln å strök sitt långa skägg. Jaså, du har mist skogsturen din, sa han. Nåja, dä ä väl lätt botat, men hur ä dä mä geväre ditt då? sa han. Joo, sa Hök-Matte, dä ä skapligt nog dä. Jaså, sa den främmande karln då, men dä ä nog bäst vi prövar den saken först innan vi gör någe annat, sa han. Sir du dom där tre kråkerna, som kommer flygande däråt, sa han. Nu sätter sej den sista i en grantopp därborta. Ta å skjut halsen åv na, sa han. Men då vart allt Hök-Matte besvärsam. Va, sa han, skjuta halsen åv e kråka mä lod nu i mörkningen å på hundra stegs håll. Dä går aldrig, sa han. Jo, sa den andra å skratta, dä går, å mä dä slängde han upp geväre sitt å sköt å kråka föllt. Gå nu å si ätter, sa han, å Hök-Matte te springa å när han kom fram te gran, så låg kroppen på den ena sidan å huve på den andra priciss ackurat som dä hadde blivi åvskuret mä en kniv. Så gick han tebaks te den andra mä fågeln i näven. Nu sir ja, sa han då, att du ä lärder på skogskonster å sånt å nu vill ja, att du lär mej va du kan, så ja slipper komma hem mer mä tom väska, sa han. — Jaa, sa den andra å skratta igen. Ja tycker om dej, så ja ska väl dä, men då får du först lova mej te inte tala om saken för nån levande själ å aldra minst för di hustru, för käringar kan nu en gång aldrig tiga, sa han, å inte ens på dödsbädden får du tala om’et. Nå Hök-Matte lova dä han, å då böjde den andra sej ner å viska en hop rysbara saker i öra hans å så skildes dom åt.»
»Nå, hur gick det sedan, Jernberg?»