»Nå, då börjar vi då, som Hillmans Jan sa, när han kasta ut dom där åtta Bärbopojkarna på danskalase hos Leanders.»
Jernberg strök ned snötoppen från en stor, närbelägen stubbe, täckte dess överdel väl med grankvistar, som han hämtade ett stenkast bort från platsen, och slog sig ned samt drog fram jaktväskan över knäna. På en tuva alldeles bredvid redde jag mig en liknande sittplats och högg gladeligen in på den stora smörgås av groft, hembakat bröd, som kamraten räckt mig.
»Hör han», sade Jernberg efter en stund sedan han stillat den värsta hungern, »han har ju vari å jagat neråt Södervåla te nån gång, va?»
»Jaa, jag var där nere ett par gånger förra hösten senast. En gång efter älg och en annan gång på harjakt med Simon i Aspberga.»
»Jaså. Nå, va han nånsin oppe vi korsvägen ve rågången där mitt för Hillringemossen?»
»Ja, sista gången var jag där. Det var just vid korsvägen jag stod och sköt den ena hartussen.»
»Så! Nå, då såg han nog också den där stora sten, som står där ve vänstra vägkanten.»
»Jaa, hur så, Jernberg?»
»Joo», svarade denne och torkade sig om munnen med avigsidan av sin grova labb, »han talte om frikuler å tocke nyss å då kom ja te tänka på en sak, som far min hadde hört åv sin far i tiden å som handlar just om friskytte å tocke där otyg. — Inte för att ja tror på tocke där tokprat, för en har ju varit ute i världen, vetja, å vet, att tocke där inte existeras, fast nu lappar å finnar försöker ljuga i folk en hel del, men si bönderna här, dom tror på’t, ja ja men, dom tror på’t var enda en, men så har dom heller aldrig varit utom sockna, dom ärans jordlopperna, utan gått här å påta i lerbackarna som andra daggmaskar i all sin dar. Å så rädd ä dom åv sej, i vart fall käringera, att dom törs djädrar i mej inte gå ut på prevetet om kvälla sen dä har blivit mörkt, förrän dom får vända förkläde sitt bakfram å stoppa en flogrönnsbit i kjortelsäcken, dä ä säkert dä. — Har han nånsin hört talas om Hök Matts Ersson i Svartmyran?»