»Ja, det var ett vackert djur.»
»Ja, dä va synd, att han inte var här i jåns, för då hadde han kunna fått sej en stek mä. Di va tri styckna, som stog här borta i björkholmen, ska han si.»
»Såå? Hade Jernberg långt håll?»
»Åja, branog. Dä va väl en hundra steg, styft. Ja, dä va nog hundratjugefem mä, tänker ja. Å brått hadde han värre, när han kom.»
»Har Jernberg skjutit den där bocken på hundratjugufem steg och i språnget, så sköt han allt med frikula den gången. Så mycket begriper då jag.»
»Frikula! — Jag ska säja honom en sak så go som två», sade den gamle skogslöparen och rätade liksom harmset på sin breda gestalt, »att Gustaf Jernberg tarvar djädrar i mej inte nån frikula för te dräpa en råbock på hundratjugefem stegs håll å i språnget, om dä så också vore mä lod.»
»Å skräpp lagom. Han lärde sig nog en hel del tjuvknep där uppe i Norrland. Hur var det egentligen med gamle Lapp-Niklas uppe vid Ånn?»
»Äh, ä han nu där igen. Han ska slippa smaka bocken alls, om han inte tiger mä sitt tokprat. Å va ska han då spisa för färskt te hälgen? Han har ju inte så mycke som en hartuss i bo’n sin, va ja vet. Å inte lär han få nån heller, för lika gärna kan han jaga mä grisen, som te gå te skogs mä den där stora valptokern han har skaffa sej. — Ja, nu va dä här gjort», fortsatte Jernberg, i det han hängde upp bocken i en närstående tall och tvättade händerna rena i snön sedan han torkat av kniven och stuckit ned den i skidan. »Nu ska vi ha oss e tugga å en klar. Har han lust te leka mä?»
»Javars! Jag säger inte nej.»