Men förgäves. Timme efter timme hade jag kryssat omkring däruppe i den oländiga, men så storslaget vackra terrängen, utan att finna vad jag sökte, och det var först nu, då jag på hemväg kom glidande fram genom ungskogen på Hjärmingeåsens västra sluttning, som Jernbergs breda skidlöpa lyste emot mig ur snötäcket mellan jättefurorna, där skogshygget gått fram och de bortanför liggande, med dvärgtallar, vide och småbjörk bevuxna myrsträckningarna. Utan att förspilla någon tid, rände jag fram och tog an löpan. I vinande fart bar det iväg nedför sluttningen och då jag nådde sänkans botten och svängde av åt vänster efter kärrlaggens södra kant, small ett doft dånande skott bortifrån myrhalsen på andra sidan den framför liggande skogshöjden.
Det var Jernbergs gamla svinrygg med det långa silverkornet och det på kolven inskurna älghuvudet, som nu öppnat gapet, det hörde jag på smällen, och under täta stavhugg rände jag snett upp för höjden, nådde toppen och susade ned för sydsidan mot den vida myren, som låg där så bländande vit framför mig i sin omramning av hög, snötyngd furuskog.
På myrhalsen, i själva kanten av dvärgtallsraden stod Jernberg och lutade sig över en råbock, som han just höll på att passa med sin långa slidkniv, och så upptagen var han av sitt arbete, att han ej uppfattade det frasande ljud, som mina skidor framkallade, då jag kom glidande ned för sluttningen och stannade någon meter bakom hans breda rygg.
»God dag, Jernberg.»
Den tilltalade vände sig blixtsnabbt om och jag såg för en sekund ett uttryck av häpnad, kanske oro i hans grå ögon.
»Å kors! — Ä han ute å ränner?»
»Ja. — Han blev allt en smula rädd nu, gamle tjuvskytt, när jag kom så här tyst. De där gamla minnena från norrlandsskogarna hänga i ännu, kan jag se.»
»Äh, han ska då alltid späktakla mä folk. Tjyvskytt, sa han? Ja har djädrar i mej aldrig lossat skott på annans mark eller i förbjuden tid. Så mycke han vet dä.»
»Nej, han va nog övertygad om den saken, länsman Holmberg där uppe i Jämtland också, eftersom han —»
»Ä, håll gadden på sej han. Dä där har han drömt. — Men har han sitt en sån stor bock förr? Dä ä väl en grannlåt, va?»