»Tog han fåglarna med sig, då han reste?»
»Neij då. Dom låg nog kvar i båten, dom, å ja rodde hem å väckte mor å fick’na mä ut te nätena — för gubben hadde gett sej i väg i ottan, sa ja — å maken te fiskafänge har ja aldrig gjort på nät varsken förr eller sen. Å dä va sista gången ja såg sjökungen.»
Lampan på hyvelbänken hade brunnit ut och slocknat för länge sedan. Bränderna i spiseln föllo i en stor glödande hög och det blev skumt i rummet allteftersom kolen började falna och svartnade. Då jag reste mig upp för att gå, tände gubben Johan en lykta och följde mig ut på förstubron.
»Kom nu ihåg va ja säjer», sade han och nickade på sitt egna sätt. »Far aldrig utan den kniven på sjön. Å händer dä någe, så sätt stålet mot sej själv å skafte mot faran, så klarar han sej. Gunatt.»
EN GAMMAL FOLKSÄGEN
Det stod ett skidspår ned för sluttningen mellan stortallarna på Hjärmingeåsen, då jag med god fart kom sneddande genom ungskogsbeståndet på dess västra sida, där skogshygget med omild hand gått fram för ett tjugutal år tillbaka. Ett brett, tämligen djupt nedtrampat skidspår, vilket likt ett blåvitt band slingrade sig ned emot dälden mellan trädstammar, buskar och rotvältor för att småningom smalna av allt mer och mer och slutligen försvinna för ögat mellan de höga, snötäckta starrtuvorna i sänkans botten.
Den löpan kände jag väl igen, och det gladde mig mycket att till sist träffa på den här uppe i vildmarken, ty ägaren till de breda skidorna, Gustaf Jernberg, hade jag under förmiddagens lopp förgäves sökt få tag på i de mångmila, dystra havskogarna, som voro vårt mest svårjagade, men dock käraste jaktområde.
Jag hade sökt träffa honom i hans hem tidigt på morgonen denna härliga dag, då nejden stod klädd i sin mest prunkande midvinterfägring, men en halvtimme före min ankomst till stugan hade han redan hoppat på skidorna och ränt iväg till skogs. Hans löpa hade jag då redan från början försökt få tag i, för att fortast möjligt träffa den gamla kamraten från många strövtåg såväl till lands som vatten, men då någon sådan ej stod att finna i närheten av stugan så förstod jag, att han med all säkerhet följt landsvägen ett stycke, innan han böjt av sydvart, och därför stack jag också snett över Lobergsbackarna för att om möjligt genskjuta och träffa hans spår i sänkorna nedåt Stormyren.