Vi doppade och drucko den första koppen under tystnad, men då påtåren hällts i förstärkt med litet droppar ur en flaska, som gubben hämtat ur sitt storrosiga dalskåp, fortsatte han sin avbrutna berättelse.
»Ge mej si. Var va dä ja sluta.»
»Jo, när sjökungen gick upp och kojade sig.»
»Ackurat priciss dä ja. — Ja, vi koja oss vi också å kniven min hadde ja stucki i sänggaveln mä handtage mot dörrn, så ja sov gott. Bäst dä va så tyckte ja, att nån ropa mitt namn högt tre gånger, å då ja vakna å satte mej opp, sto gubben påklädd å klar på golve. ’Dä ä tid te gå nu’, sa han, ’så gör dej klar å kom. Ja går ner te sjön så länge å rustar mä båten’, sa han. — Ja, ja gick opp å klädde mej å så stack ja ut näsa för te si om dä regna, men dä va dä finaste väder en kunde tänka sej, fast nog tyckte ja att gubben hadde purra bra tidigt, när vi bara skulle fara ut å ta opp våra nät. När ja va klar, gick ja så ut på trappan å skulle gå ner te sjöbon, men då mötte ja kamraten. — ’Hurdant skulle dä vara te få sej lite färsk fågel i dag?’ sa han. Jaa, sa ja å grina lite för mej själv, du kan ju få låna bössa å vettar å fara ut å försöka, sa ja. Men ja tror inte dä nyttar mycke, sa ja, för så här års brukar dä bara finnas en å annan helsing kvar utom dom som har kullar här, å dom rör en ju inte, sa ja. — ’Gå ätter bössa di å doningar å kom ner te båten’, sa han, ’så far vi ut en släng. Nätena kan vara te vi kommer igen.’ — Ja, ja gick ja, fast ja inte tyckte dä va mycke lönt, å när ja kom ner te båten, satte ja ifrån mej bössa å leta rätt på sjöbodnyckeln för te ta ut nåra vettar. — ’Vart ska du gå nu?’ sa gubben. — Ja ska ta fram nåra vettar, sa ja. — ’Vi tränger inga vettar’, sa han, ’för när ja lockar åt dom, så kommer di. — Ja, vi gick ju i båt å gav oss i väg å gubben satt ve årerna å knoga. Dä undrades mej mycke, vart han skulle ta vägen å undra fick ja, för han rodde förbi alla di bästa ställena, för den vind som va, å där ja hadde bra stenskårar förrexten. — Hur långt ska vi? frågte ja te sist å så smet ja fram kniven å satte fast den i toften mä skafte åt gubben. — ’Å, bara en liten bit te’, sa han då å så satte han kursen rakt på Brunskär. — Dä va nog fint lä där på sydsida för all del, men där hadde ja ingen skåre, å inga skjutportar hadde vi ju tagi mä oss. — Ja, bäst dä va, så va vi framme, å gubben rodde bort båten i en bra skreva å där drog vi opp’en. — Här på skäre har ja ingen skåre, sa ja, för ja ville si va han skulle göra ve den saken. — ’Vi tränger inte nån tocken’, sa han, ’utan nu kryper du ner ve den där stora sten på udden, så sätter ja mej bakföre å lockar.’ — Å dä gjorde vi.»
»Nåå?»
»Ja ja kröp ner å satte mej mä ryggen mot sten å va fanken så kvick te få kniven min lagd riktigt, när gubben slog sej ner bakföre mej. — ’Nåå’, sa han, ’undras mej hur dä skulle vara nu mä nåra alingar’, sa han. — Joo, sa ja, dä ä go mat dä, bara en kan få nåra. — ’Ja, sitt du bara still å pass på’, sa han, ’så skall du få si’, å mä dä drog han te å locka så ljuveligt, så ja har då aldrig hört på maken i hela mitt liv. — A-a-aroli-aroli-aroli, a-a-aroli-aroli, lät han. — Ja, dä stog aldrig på dä, förrn ja fick si en svärm fågel komma utifrån have å rakt åt oss, å gamla algubbar va di varendaste en. A-a-aroli-aroli, lät gubben å alinga svara å slog te, så dä stänkte om dom, på lagom håll från mej. Ja lag te öga tvärt å drog på å när dä small, blev fyra fåglar kvar å dom for gubben å hämta mä båten. — ’Dä gick ju bra dä här’, sa han, när han kom tebaks. — Jaa, sa ja, å fick en ny knallhatt på cylindern, dä här va inte så tokit. — ’Nå’, sa han, ’hur skulle dä nu vara mä nåra gudingar?’ — Ja, tyckte ja, ä du karl te få hit nåra, nog ska ja laga vi får en del mä oss hem, sa ja, å då drog han på te locka igen — aaa-ooo, aaa-ooo lät han, priciss som hadde ja haft en ådgubbe bakom ryggen på mej.»
»Och det kom ejder?»
»Ja ja men. Dä kom en hel drös mä gamla gudingar å brokiga helsingar — åder va dä inga mä — å dom fällde också på lagom håll för gubbens lock. Ja sköt tvärt ja, förståss, å fyra låg dä kvar åv dom också å ja va storbelåten rakt, ja, när gubben kom tebaks mä dom, å tyckte, att dä räckte te bra nog mä färsk mat som dä va. Men då sa kamraten: ’ättersom dä har gått så bra mä alingar å ådfågel, så ä dä väl bäst vi får oss nåra pracker mä’, sa han, å mä dä börja han på te locka — parrak-parrak-parrak — å priciss som di andra fågelsvärma hadde kommit, så kom dä en hög pracknissar å slog i mä nacktofsarna styva som tråspik å ögon, som lyste rakt gula i skallen på dom.»
»Och så small det på nytt?»
»Ja, ja fick fyra åv dom mä — si vi va fyra hemma i huset, så dä va väl gamlingens uträkning, förstår ja — å när så gubben kom tebaks mä dom, rodde han båten bort te mej å klev ur å så sa han: ’ä du nöjd nu, Jan-Erik?’ — Jaa, sa ja, dä ä ja, å nu ska du ha tack för hjälpen. — ’Inget te tacka mej för alls’, svarte gubben då. ’Tacka du ditt goa hjärta å stålet, du bär ve bältet’, sa han, å mä dä gick han ner mot vattne å va borta.»