Gustafsson passade på att vid ett besök på Alby anförtro patron Boström sina bekymmer över fröken Sigrids alla nymodigheter och tokiga påhitt.
»Det här går galet, patron», försäkrade rättaren. »Vi står inte ut med det. Folket räcker inte till. Fröken kan inte sköta allt, heller! Vad mig beträffar håller jag nog. Jag är av segt virke från småländska höglandet. Men fröken och folket ...»
»De, som icke äro smålänningar», inflickade patron Boström leende.
»Jo, ackurat!» Gustafsson klippte med ögonlocken. »Se, antingen får vi sätta en stopp för nymodigheterna eller också får vi skaffa mer folk på Bjurnäs.» Han slog bestyrkande med mössan mot benet.
»Så skaffar vi mer folk, Gustafsson. Det blir hans sak.»
»Har vi råd till det?» Rättaren tummade mössan runt och såg finurlig ut. Det kanske var bättre ställt med Bjurnäs än han visste.
»Jag skall tala med fröken», blev patron Boströms svar. Mer fick rättaren icke veta, men han grubblade länge och väl hur det hängde ihop med saken. Skulle det kanske ändå vara sant vad man viskade här och där, att patron Boström på Alby gick i giftastankar igen och att lilla fröken Greta redan kallade fröken på Bjurnäs för sin nya mamma?
Rättare Gustafsson fick flera märkvärdiga ting att undra över. Det märkligaste var, att fröken Sigrid en dag förklarade, att hon tänkte ta sig en längre ridtur på några dagar. Hon var trött och behövde vila sig, komma bort från alltsamman. Rättaren fann det märkvärdigt, att hon då ville ge sig ut på långtur med Freja. Det hade varit bättre, att hon gjorde som hennes nåd och låg i vilstolen och läste dagarna i ända. Nå, den stackaren hade sitt hjärta att dras med. Henne fick man förlåta.
När fröken Sigrid frågade rättaren, om han trodde, att de kunde reda sig själva på gården, medan hon var borta, hade Gustafsson svårt att hålla sig för grin. Fröken stod just i begrepp att ge sig av.
»Jag skall sköta kläckningen, fröken lilla!» Han menade maskinerna, men han hade sitt eget sätt att bilda meningar. Han klappade Freja på halsen. »Lita på oss, fröken! Här skall ingenting fallera.»