För reparationerna på godset hade fröken till slut fått rättare Gustafssons förlåtelse. Värre blev det, när hon nödvändigt ville anlägga ett stort, modernt hönseri på gården med äggkläckningsmaskiner och dylikt. Rättaren, som tyckte att hönsen fullgjorde sina skyldigheter bättre än maskiner, stred emot i det längsta. Sigrid drev sin vilja igenom. Allra värst vart det, när fröken bestämde, att nya varmbänkar skulle anläggas längs den stora granhäcken mot söder, där solen riktigt kunde bränna på framåt februari, mars.
Det skulle vara roligt att veta, vem som skulle sköta allt det där, menade rättaren. Hönsen skötte sig själva, men kläckningsmaskinerna och bänkarna? Man skall icke ta sig vatten över huvudet, fröken! Ännu mindre kläckningsmaskiner och varmbänkar.
Vem som skulle sköta dem? frågade Sigrid. Hon själv, naturligtvis. Hon hade ingenting annat att göra.
Jaha, allt det där var gott och väl, men var skulle pengarna tas ifrån till allt vad fröken ville ha infört på Bjurnäs? Sigrid svarade ingenting härpå, utan gav en mycket snäv befallning, att varmbänkarna genast skulle göras i ordning. Bräder hade man hemma, och gödsel fanns det gott om.
»Ja, men fönstren och glasen, fröken lilla? Även om vi kan låta laga de gamla fönsterramarna och spröjsarna, kan vi icke göra glas själva. Såvida vi icke skall anlägga ett glasbruk här också med detsamma.»
Fröken kunde icke låta bli att skratta. En annan än hon skulle blivit ond över att bli kallad fröken lilla. Hon förstod honom. Han menade det bästa. Att spara.
»Alltid blir det någon råd, Gustafsson. Man skall aldrig förtvivla.»
Jaså, det låter så nu! Man skall aldrig förtvivla. Det var annat än i början, då fröken ofta sade till honom: »Ja, men Gustafsson, det här är rent förtvivlat!» Nej, man skulle aldrig förtvivla, det var just hans och alla smålänningars valspråk.
Han tänkte på sin hembygd med stenar och jordbitar om vartannat. Där kunde man förtvivla, men här uppe i Sveriges fetaste och bästa bygd! Det var löjligt! Här behövde man varken svälta eller frysa, bara man rättade mun efter matsäcken. Men se det hade fröken svårt att göra. Det låg naturligtvis i blodet.