Det blev aldrig någon annan gång. Vad det var, som dödade hennes beslut den morgonen, när hon steg upp, blev hon aldrig klok på. Hon hade visserligen rotat i sina lådor, strax hon kom upp, för att hitta handväskan och hade då funnit både det bruna kuvertet och Johans porträtt, som hon gömt i nedersta lådan i byrån för att ingen skulle få tag i det. Hon hade satt sig att se på porträttet. Än se’n? Hade hon icke fullgjort alla skyldigheter mot honom och betalt till häradshövdingen vad hon lovat fadern? Nej, det kunde icke vara det! Hon brydde sig icke om att söka efter bevekelsegrunden till att stanna hemma. Det hade i alla fall icke tjänat någonting till att jag sökt upp Erik. Vad hade jag att säga honom? Han kanske också redan är kär i en annan, förlovad och gift. Det var riktigt bra, att jag icke for.
Det var det svåraste återfallet Sigrid hade. De mindre svåra inskränkte sig till att hon ville skriva till Erik och förklara allt. Det stannade vid viljeakten. Hon omsatte den aldrig i handling. På det sättet lyckades hon till slut förkväva sin kärlek, förvisa den till de allra mörkaste och hemlighetsfullaste cellerna inom sig. Detta våld på kärlekslivet hämmade sig hos henne. Hon kunde ibland bli retlig eller obehaglig som hennes nåd kallade det. Då måste Sigrid svalka sig med långa, halsbrytande ridturer eller strängt arbete.
Så småningom började dock hennes sinne att fyllas av en viss resignerad ro, men det drog år och dag, år och dag.
Det som mest läkte hennes hjärtesår till sist var lugnet, stillheten, friden ute på landet och framför allt detta, att hon började känna, att hon betydde något för Bjurnäs. Rättare Gustafsson förföll allt mer och mer till att på allvar följa hennes råd eller inhämta hennes förslag, ehuru det i början plågade honom att på detta vis bli avsatt från ledareställningen och endast bli en förmedlande länk mellan henne och folket. Han var klok nog att inse, att fröken i de flesta fall hade rätt, ehuru hon var kvinna.
Oviljan hos folket mot frökens sätt att lägga sig i allt förgick från den stund hon började låta reparera statarebyggnaderna och torpen, sätta upp nya tapeter, nymåla och sätta in nya järnspisar, där det behövdes. Det var något nytt för folket på Bjurnäs. Kapten Bjurcrona hade långt ifrån behandlat folket illa. Tvärtom. Han var varken snål med den i kontrakten bestämda spannmålstilldelningen eller lönen. Han gav ofta extra tillägg i en eller annan form. Han hade bara icke sinne för folkets hemtrevnad. Det var en sak, som icke angick honom. I det fallet fick folket sköta sig själv. Han var alltid en god husbonde, när det gällde att hjälpa eller stödja dem i deras bekymmer, men inredningen i folkets byggnader brydde han sig icke om att taga del av förrän de kommo till honom och klagade över att tapeterna ramlade ned eller järnspisarna föllo sönder. Vad det utvändiga av torpen och statarstugorna angick skulle det gå långt, innan han fann sig föranlåten att ingripa och kosta på några tunnor rödfärg. Folket beklagade sig nästan aldrig över detta. Hade de endast varmt inomhus — ved fingo de ta så mycket de ville! — och det icke regnade in allt för svårt genom taken, brydde de sig föga om utsidan. Torparna hjälpte ofta upp stugornas jämmerliga yttre med vildvin eller klängrosor. Statarna tyckte bättre om att kapten gav dem en slant till barnungarna än att pengarna skulle gå till rödfärg eller kalk, alltefter byggnaderna voro av trä eller sten.
Sigrid däremot tog som kvinna sakerna på ett helt annat sätt. När hon började få klart för sig, hur trasigt och smutsigt folket hade inomhus, tog hon en ordentlig husesyn tillsammans med rättaren över hela Bjurnäs. Varenda stuga inspekterades ordentligt från golv till tak. Torpargummorna och statarhustrurna fingo frambära sina bekymmer. I början gick det trögt. Man krusade och invände, att vi har det så bra, så.
»Säg ut nu, kära mor, vad hon har på hjärtat», var Sigrids vanliga svar, och så kom det till slut. Det skulle allt vara skönt, om de kunde få blommiga tapeter i kammarn och nytt golv i köket. Spisen var nog bra dålig, i synnerhet när det var tung luft, då ville han gärna ryka in, så om fröken ville laga, att det bleve gjort, ja, se då vore hon då hjärtans rar.
Det var en lång önskelista från den inspektionen. Rättaren, som i egenskap av smålänning var van vid svårare förhållanden i sin hembygd, tyckte i början, att det hela var bortkastade pengar, när man samtidigt ville spara på alla håll och kanter. Han hade svårt att förstå, att fröken hade lust att göra något för folket, när detta självt knappt ville ha något gjort. Man skulle icke truga gott på människorna. Det skulle vara en kvinna, som hade sådana tokiga idéer. Efter hand försonade sig dock Gustafsson med frökens strävanden att göra det hemtrevligt hos folket. Han märkte gott, hur folkets omdöme om fröken ändrade sig. Numera hörde han ofta, hur de prisade henne vitt och brett.
»Ja, se fröken, hon är då obegripligt rar och god», blev den vanliga visan hos statare och torpare på Bjurnäs. I synnerhet var det kvinnorna, som lovsjöngo henne. Det var annat än hennes nåd, det!
Hos Sigrid bottnade denna reformationsiver mycket i en annars väl dold ömhetskänsla. Greta Boström, som i likhet med de flesta barn var en stor psykolog, när det gällde äldre människor, sade högt ifrån, att tant Sigrid var den bästa människa, som fanns på den här jorden. Sigrid försökte aldrig göra reda för sig själv varför hon hade börjat intressera sig för att folket på Bjurnäs skulle ha det så bra som möjligt med de begränsade tillgångar modern och Sigrid kunde disponera över. Hade hon brytt sig om att söka efter förklaringen, skulle hon säkert upptäckt, att hon under de år hon varit hemma hos modern på Bjurnäs lärt sig vörda två viktiga grundfaktorer i livet, skapandet och vidmakthållandet.