»Omöjligt. Det måste ske i morgon. Går det icke med släde, rider jag.»
Sigrid stod mitt under hänglampan i taket, när hon sade det. Modern reste sig tungt upp ur stolen framför kakelugnen. Hon såg på dottern. Det var Per upp i dagen, livs levande. Samma lysande blå ögon, samma skimmer omkring dragen, stordådsdraget, som hennes nåd en gång i beundran kallat det. Rak stod hon där, flickan. Det mörkbruna hårets slingor hade löst sig av storm och väta och hängde nedåt kinden. Hon strök det otåligt åt sidan. Men hennes ögon och mun liksom logo.
»Som du vill, kära barn», sade hennes nåd och skakade på sitt gråa huvud. »Godnatt!»
Hon gjorde sig beredd att gå ensam in till sig som vanligt, men Sigrid bjöd henne armen till stöd.
»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hennes nåd, medan de passerade rummen för att komma till sängkammaren. »Att du törs ligga däruppe i tornet en sådan natt som denna! Det låter som det skulle blåsa ned.»
Sigrid gick upp till sig, packade och sov gott. Det var härligt att höra stormen. Den ropade på henne. Ut! Ut!
Nästa morgon var beslutet borta. Det blev ingen resa av. Hon skyllde på snön, när modern frågade, varför hon icke rest.
»Det var förståndigt, kära barn», sade hennes nåd. »Det står väl icke för livet med den där affären. Du kan fara en annan gång.»
Sigrid nickade till svar.